Jag är verkligen ingen siare, men med egna upplevelser i ryggen, är det inte med någon större förvåning, som jag tar del av skandalerna kring Svenska Ishockeyförbundet. Under 25 år i ishockeyns tjänst hade jag vid ett antal tillfällen det tvivelaktiga nöjet att behöva kontakta personalen på förbundet. Det kändes alltid som om man besvärade och upplevelsen av att stå med mössan i näven och bocka, var inte heller långt borta. I sanningens namn fanns det - som väl var – undantag!
Machostuket sitter som klistrade tapeter på väggarna och det verkar vara total omöjligt att riva ner skiten.
I samband med min pension 2010, skrev jag ett fyra sidor långt avskedsbrev, som därefter mejlades till många av de personer som berikat mitt liv som hockeykanslist.
Det är nu tio år sedan som jag skickade ut mina tankar, mitt tack, mina funderingar och även ett antal befogade kängor. Under den tiden har det egentligen inte hänt ett förbannat dugg när det gäller kvinnosynen inom hockeysporten. Machostuket sitter som klistrade tapeter på väggarna och det verkar vara total omöjligt att riva ner skiten. Att Svenska Ishockeyförbundet borde gå i bräschen för att bryta den trenden, är en nåd att stilla bedja om, men det verkar istället vara tvärtom. Gubbväldet tycks vara starkare än någonsin. Det är djupt beklämmande och jag kan bara beklaga från djupet av mitt hjärta.
Percy Pihl