Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jonas Sjöstedt (V) anser att Euron ställer till med problem.

Euron fungerar inte i praktiken

I GP 31 oktober menar Gert Gelotte i en krönika att jag har fel när jag lägger skulden för Eurokrisen på just Euron.

Det är klart att den pågående Eurokrisen har flera orsaker. Hög skuldsättning är en viktig förklaring till krisen i Grekland.

I andra länder som Irland var skuldnivåerna låga bara för något år sedan. Där är det i stället bankernas risktagande som är huvudorsak till krisen.

Euron i sig har bidragit starkt till krisen. Länder med helt olika inflation och produktivitetsutveckling påtvingas samma ränta och växelkurs. Först underblåste det överhettning, i dag gör det att flera länder sitter fast med usel konkurrenskraft.

Visst kan man motverka överhettning med åtstramning i budgeten som Gelotte föreslår, men i praktiken är det ofta både ett trubbigare och mer svåranvänt verktyg än att anpassa räntenivån. Bristande konkurrenskraft beroende på helt fel växelkurs är ett ännu allvarligare problem för krisländerna.

Borgerliga debattörer i Sverige vägrar ta till sig att finansiell spekulation och Euron är två av krisens grunder. I stället skyller de allt på för hög offentlig konsumtion. Men om man inte kan inse vad krisen beror på så kan man heller inte lösa den.

Självklart måste ett land som Grekland få ordning på skattesystem och statsfinanser. Men ska eurokrisen lösas på allvar krävs också en omfattande reglering av finanssektorn och att länder ges en möjlighet att lämna euron.

I krisens spår blir miljoner människor fattiga och arbetslösa. Men EU bryr sig bara om att rädda euron och bankerna.  Enligt Gelotte skulle Euron kunna fungera bra i teorin, problemet är att den inte gör det i praktiken.

riksdagsledamot Jonas Sjöstedt (V)

Svar: Inget EU-land påtvingas samma ränta och växelkurs. Euron är en frivillig valutaunion mellan demokratier.

När Euron infördes var samtliga medlemsländer väl medvetna om riskerna med gemensam penningpolitik jämte nationell finanspolitik. Därför enades man om konvergenskriterier för finanspolitiken – högst tre procent budgetunderskott, högst 60 procent av BNP i statsskuld.

De länder som valt att strunta i konvergenskriterierna kan inte skylla sina problem på euron, lika lite som Sverige kunnat skylla kriser på kronan.

Konvergenskriterierna är en reglering av finanspolitiken. Krisens lärdom är att det måste bli svårare att bryta mot kriterierna samt att det behövs regler som hindrar att banker spekulerar på skattebetalarnas bekostnad. Den svenska bankakuten är en bra förebild.

Självklart kan länder som vill lämna Euron göra det. Varken EU eller Eurozonen är tvångsäktenskap. Det finns inga formella utträdesregler, men vem skulle ingripa?

Euron fungerar utmärkt i praktiken – förutsatt att man respekterar ingångna avtal och regler. Gör man inte det fungerar ingen valuta.

Gert Gelotte