Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

EU – endast skydd mot inbillade tigrar

Vi borde ha mer förståelse för Brexit och tänka mer på hur mycket vi betalar. EU är mest som ett skydd mot inbillade tigrar, skriver Linus Åhlander

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

Så vitt jag kan se, lyckas EU sällan i skarpt läge. Som militärmakt och fredsmäklare är EU en obefintlighet, och lär så förbli. Man lyckades inte nämnvärt påverka vare sig krigen på Balkan eller den ännu pågående konflikten i Ukraina. Varför man skulle lyckas bättre i framtiden är oklart, skriver insändarskribenten. Bild: Yvonne Åsell/SvD/TT
Så vitt jag kan se, lyckas EU sällan i skarpt läge. Som militärmakt och fredsmäklare är EU en obefintlighet, och lär så förbli. Man lyckades inte nämnvärt påverka vare sig krigen på Balkan eller den ännu pågående konflikten i Ukraina. Varför man skulle lyckas bättre i framtiden är oklart, skriver insändarskribenten. Bild: Yvonne Åsell/SvD/TT

Ursäkta en dilettants anmärkningar men i dessa brexitider känns den svenska debatten kring EU märkligt ensidig: ”förlåt de stackars britterna, de vet ej vad de gör”, låter det. Så låt oss då syna de huvudsakliga argument som finns för ett EU medlemskap: EU skapar fred, frihet och välstånd. Det är onekligen så att Europa – med ett par obehagliga undantag – har haft fred sedan andra världskrigets slut. Har vi EU att tacka för det? Så sägs det. Man pekar på ”den långa freden” och säger: ett recept på framgång. Argumentet påminner om damen som varje morgon gick ut på verandan och ropade att inga tigrar fick komma in i hennes trädgård. Om inga tigrar kom, drog hon belåtet slutsatsen att hennes morgonrutin hade avsedd verkan. Det faktum att det inte fanns några tigrar där kvinnan bodde, var av underordnad betydelse.

Vilken potentiellt krig på europeisk mark har EU avvärjt? Skulle man lyckas om förhindra ett framtida sådant? Ett ja på den frågan framstår som synnerligen naivt.

Så vitt jag kan se, lyckas EU sällan i skarpt läge. Som militärmakt och fredsmäklare är EU en obefintlighet, och lär så förbli. Man lyckades inte nämnvärt påverka vare sig krigen på Balkan eller den ännu pågående konflikten i Ukraina. Varför man skulle lyckas bättre i framtiden är oklart. Man kan förstås alltid hävda att det är bättre att vi pratar än att vi krigar. Det kan man hålla med om utan att hålla med om att EU:s skattefinansierade skådeplatser – med sina välbekanta demokratiska underskott – är de arenor där denna dialog ska föras. Man skulle lika gärna kunna prata i ett annat forum. Man skulle också kunna hävda motsatsen: EU:s (forcerade) utveckling mot ett allt närmare europeiskt samarbete, skapar en grogrund där risken för väpnade konflikter ökar, såväl mellan länder som inrikes. Vilken potentiellt krig på europeisk mark har EU avvärjt? Skulle man lyckas om förhindra ett framtida sådant? Ett ja på den frågan framstår som synnerligen naivt.

Gällande frihet och välstånd, är det otvivelaktligen så att EU har bidragit till fri rörlighet, såväl för varor som för människor. Jag har själv tagit del av denna frihet och levt i flertalet EU-anslutna länder. En trevlig erfarenhet. Men det var också trevligt att leva i Turkiet och Australien, för att nu nämna två. När det kommer till handel med varor, torde handelsavtal av enklare snitt, räcka gott. Det är ju inte så att icke-EU anslutna länder går på knäna i brist på import och export – om de nu inte redan gick på knäna. EU har finansierat flertalet viktiga satsningar, framförallt i fattigare öst- och sydländer. Gott så, men en svensk medborgare kan med rätta fråga sig varför hen betalar för en motorväg på Sicilien när tågen står stilla i Solna. Ställs frågan, bemöts den ungefär som biståndsminister Peter Eriksson bemötte ifrågasättandet av Sveriges enprocentsmål i P1 i höstas: ”Vi har råd”! Jag tittar mig omkring och undrar, har vi?

Linus Åhlander