Häromdan skickade en av storbankerna ut ett brev till sina aktieägare, undertecknat av styrelsens ordförande och bankens koncernchef. Där kommenterar man Finansinspektionens beslut att fälla banken för finansiell brottslighet och utdöma en sanktionsavgift på inte mindre än 1 miljard kronor. I skrivelsen förnekar man anklagelsen om penningtvätt.
Tydligt är att man vill komma ur en för banken pinsam situation. Tona ner sitt olagliga beteende. Och hoppas att folk glömmer.
Som ofta i pressade lägen plockar man istället fram sitt handlingsprogram inför framtiden, i ett desperat försök att bli rentvådd. Man talar om ambitionen att “leva upp till gällande regelverk och bankens egna interna krav, samt att ha en hög standard för bolagsstyrning, regelefterlevnad och riskhantering. En del i detta arbete handlar om att löpande identifiera förbättringsmöjligheter för att stärka bankens förmågor”.
Allt detta vittnar om en kommunikation på låg nivå.
Sen kommer den överraskande tvärvändningen. Trots allt förnekande av sin skuld, accepterar man med vissa förbehåll Finansinspektionens sanktionsbeslut, inkluderande kravet på hela 1 miljard i böter. Och dessutom – man tänker heller inte överklaga beslutet. Är inte detta ett erkännande om något? Varför inte från början säga som det är?
Att försöka vrida på sanningen; att lägga ut dimridåer är inga bra lösningar i ett prekärt läge. Det förbättrar inte ett skadat förtroende. Att dessutom hänvisa till att även andra banker varit involverade i penningtvätt och annan finansiell brottslighet är ett synnerligen naivt sätt att försöka dela på skulden – att undandra sig ansvaret för den olagliga handlingen.
Allt detta vittnar om en kommunikation på låg nivå.
Lars M. Feuk