Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: JONAS EKSTRÖMER / TT

En rättighet att skräpa ner?

Måste vi verkligen ge upp den ena praktiska och värdefulla produkten efter den andra bara för att vi inte kan låta bli att skräpa ner? undrar Nils Bengtsson.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

Trots alla regler och maningar fortsätter alltför många att kasta skräp på gatan och ute i naturen, till skada för både trivsel och miljö. Nerskräpning är faktiskt i lag förbjudet, men överträdare blir sällan eller aldrig lagförda.

Man tycks därför se det som en mänsklig rättighet att kasta fimpar, ölburkar och godispapper på gatan och smörgåspapper, mat- avfall, plastpåsar och engångsgrillar ute i naturen. Myndigheterna verkar anse att nerskräpning ligger i människans natur, som man i ett demokratiskt samhälle inte kan ändra med mer uppfostran eller hårdare straff. (Hur många fimpar skulle kastas om det, som i dagens Singapore, renderade omedelbara böter på flera tusen kronor?)

I stället inför myndigheterna förbud att tillverka eller sälja de produkter som människan skräpar ner mest med, för närvarande inriktat på plastprodukter: påsar, engångsbägare, sugrör och matlådor med mera, att ersätta med andra material som ofta är dyrare, mindre funktionella och tveksamt miljöförbättrande.

Måste vi verkligen ge upp den ena praktiska och värdefulla produkten efter den andra bara för att vi inte kan låta bli att skräpa ner? Vad kan vi göra för att ändra vårt beteende, förutom med att panta mera, ordna bättre sopstationer, fler papperskorgar och hårdare regler och straff? Det kan inte rimligen vara en mänsklig rättighet att skräpa ner för andra!

Nils Bengtsson