Jag har alltid varit en stor optimist. Men så finns det ju såklart nivåer av allt. I dag har jag nämligen insett att det finns en helt ny nivå av optimism som överskuggar alla andra sorts positiva förhoppningar. På Boplats har jag i veckan sökt en lägenhet, och efter elva år i kön står jag på femte plats på en lägenhet i centrala stan. ”Femte i kön, kommer ju aldrig att få den.” Men trots det sitter en liten sjungande optimistfågel kvar på min axel; in i det sista lever hoppet kvar. ”Fem före dig om du anmäler intresse” stod det, och trots uppenbart extremt låga odds anmälde jag mig ändå. ”Man är ju optimist.” Trodde jag i alla fall.
I dag när jag gick in på Boplats såg jag att det nu är 803 personer uppsatta i intressekön på samma lägenhet. Jag har funderat hela dagen på vilken nivå av optimism man hamnar på då? ”802 före dig om du anmäler intresse”. Hade jag varit mäklare hade jag benämnt det ”vidunderlig optimistiskt”, eller kanske som att ”optimistbalkongen nås genom trehundrafemtioåttatusen vardagsrum”.
Optimism har för mig i dag helt enkelt fått en helt ny nivå. En nivå jag inte kan nå upp till hur mycket jag än försöker. Men kanske är optimismen på Boplats egentligen bara förklädd desperation? Jag tror på det sistnämnda.
Julia