Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

MAN OCH ARBETSHÄST MED SELDON NORDSVENSK HÄST DRAR TIMMERLASS PÅ SLÄDE I ÖVER SNÖTÄCKT IS SKOGSBRUK VINTER SVERIGE SILHUETTBILD (BL) Bild: Björn Olsson

Drömmen blev en mardröm

Vi har hittat vårt paradis, en liten gård i skogen på natursköna Hökensås. Men nu blir drömmen en mardröm, skriver Lolita Ostermark.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

Här finner vi återhämtning från dagens stressade samhälle. Vi har två underbara hästar, hundar och katter, precis som vi drömt om.

Men ett svart moln närmar sig. Här ska snart byggas en vindkraftsindustri! Min ilska kokar över ... men vem ska jag rikta den mot? Är det mäklaren som inget berättade? Regeringen som klubbat att vi ska ha förnyelsebar el till varje pris? Kommunen som utarbetat vindbruksplanen? Statliga myndigheter som blundar för problemen? Eller är det vindkraftsbolagen som med sin vinklade marknadsföring säljer in sin produkt? Oavsett vem så undrar jag hur det känns att förstöra livet för så många människor över hela Sverige?

Vår dröm kommer att bli vår mardröm. Vindkraftsbyggena kommer att pågå i 1,5 år. Vi kan inte ta våra rid- och körturer i ”vårt” område, då tunga fordon kommer att invadera denna plats. Ridleden går här, den kommer ingen kunna rida på. Vi har inget alternativt. Vad ska vi då ha våra hästar till? Promenera med hundarna i detta industribygge när man vill kunna lyssna på fåglar och titta på rådjur och älg?

Nej, det kommer aldrig att bli så mer. Det gör ont i hjärtat.

Efter bygget står dessa 15 stycken 180 meter höga groteska verk på plats. Och under vintrarna kommer is att kastas från verkens rotorblad. Ingen ridning/körning med häst och inga promenader med hundarna på grund av faran. Ljudet från vindkraftverken kommer också att förpesta tillvaron resten av året.

Alla ansvariga: Hur känns det?

Lolita Ostermark