Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Vi uppmanades att läsa ett år till, men för dem som läst en femårig utbildning och kanske gjort en detour ett år eller läst en strökurs fanns det inte möjlighet att ens ta CSN-lån även om man inte använt alla veckor för lån, skriver insändaren. Bild: Anders Ahlgren/SvD/TT
Vi uppmanades att läsa ett år till, men för dem som läst en femårig utbildning och kanske gjort en detour ett år eller läst en strökurs fanns det inte möjlighet att ens ta CSN-lån även om man inte använt alla veckor för lån, skriver insändaren. Bild: Anders Ahlgren/SvD/TT

Det kan inte kännas som mer än ett hån

Vi yngre vuxna har nog offrat mest under pandemin efter de allra äldsta, men till skillnad från Norge och Danmark hamnar vi i Sverige sist i kön, skriver EB.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

När det kommer till coronakrisen är det, bortsett från våra äldre och sköra, vi som fått betala det högsta priset. Jag talar förstås om oss yngre vuxna, 18–29 år. För ett och ett halvt år sedan var det ingen som förväntade sig att vi skulle sitta inträngda i våra egna bostäder. Men så blev det, och det fanns inte så mycket för oss att göra mer än att ställa upp för samhället och isolera oss.

Ensamma satt vi där, i våra 21-kvadrat singelhushåll, och blev ombedda att inte träffa någon annan utanför ens hushåll. Ingen alltså. Det kunde inte kännas som mer än ett hån.

Ensamma satt vi också inför sommarens examen utan jobb då alla företag höll hårt på pengarna. Vi uppmanades att läsa ett år till, men för dem som läst en femårig utbildning och kanske gjort en detour ett år eller läst en strökurs fanns det inte möjlighet att ens ta CSN-lån även om man inte använt alla veckor för lån. Utan inkomst eller möjlighet till mer lån uppmanades man ändå att plugga. Hur då? Utan försörjning går det inte att studera. Det hela kunde inte kännas som mer än ett hån.

Jag läser senare i media, och hör från folk mitt i livet några år äldre än jag med barn och stabila jobb kommentera hur skönt det varit under krisen när de kunnat arbeta hemifrån.

Jag läser senare i media, och hör från folk mitt i livet några år äldre än jag med barn och stabila jobb kommentera hur skönt det varit under krisen när de kunnat arbeta hemifrån. Hur mycket mer tid och gjort de fått på dagarna! De verkar över lag ha fått det bättre under denna period. Ändå är det de som får vaccinet först. Ensamma sitter vi yngre och väntar på vår tur.

Den här gången finns det ingen uppmaning, bara vänta. Vänta på att Britt-Marie 45 ska få återvända till sin fikarast för att prata hur bra det går med barnen. Hur de hela tiden kunnat dela sin tid med sin familj är det inget som talas om. Att risken för svår covid i princip är densamma mellan en 20-åring och en 45-åring är det inget som pratas om.

Kvar sitter vi i våra ynkliga skokartonger till boenden. Vi har nog offrat mest efter de allra äldsta, men till skillnad från Norge och Danmark hamnar vi i Sverige sist i kön.

Det kan inte kännas som mer än ett hån.

EB

LÄS MER: Så kan distansarbetet förändra Storgöteborg efter pandemin

LÄS MER: Larmet från läkarna: Fler yngre som dör i covid-19 nu