Jag har reagerat på ”De Tjugotvå”, forskarna som i DN-debatt den 14/4 nedlåtande kallade våra myndigheters företrädare ”tjänstemän utan talang att förutspå eller begränsa epidemin ...”. Jag har ingen medicinsk eller epidemiologisk kunskap, men det fientliga uttrycket för mina tankar bort från en seriöst debatt. Man lägger sig på en nivå i höjd med alla experter på sociala medier.
Samtidigt står en företrädare för Folkhälsomyndigheten, tjänstemannen Anders Tegnell, upp och försvarar strategin och den plan man har. Utan att vackla, utan att tveka. En luttrad martall som vet att de som skriker högst inte bara därför har rätt. Med envishet vägrar han att falla i fällan att hålla med, smeka medhårs eller ge upp sina mantran ”det finns inget bevis för detta”, ”forskningen har inte visat”, och så vidare. Han vill att åtgärder skall ge bevisad effekt, vara i rätt tid och inte vara onödigt mycket.
Det påminner om min tjänstemannaidol, man kan faktiskt ha sådana, Hans Blix.
Det påminner om min tjänstemannaidol, man kan faktiskt ha sådana, Hans Blix. Han skulle, 2002-2003, inspektera om Irak hade de massförstörelsevapen som alliansen, med USA och England i spetsen, påstod. De ville få mandat att gå in i landet. Han blev utskälld, hånad och misskrediterad för att han inte lyssnade på alliansens påståenden. Men han ville först ha bevis för att det fanns massförstörelsevapen. Han hittade inga, och det gjorde inte heller alliansen sedan de, mot FN:s mandat, gått in i Irak i mars 2003.
Hans Blix hade ett FN-uppdrag att fullfölja. Han gjorde det utan att vika ned sig för skrik, hot och hån. Han visste vad en tjänstemans roll var – att utföra uppdraget man fått från uppdragsgivaren. Likheterna med de tjänstepersoner som framträder i presskonferenser varje dag i och med coronapanemin är jämförbar. Särskilt då det gäller Anders Tegnell. Han tar ansvaret nu och vet att han får svara för detta längre fram om det går fel. ”De Tjugotvå” vet att de inte kan utkrävas något ansvar. Ingen av dem har sagt att de vill ta över Tegnells roll. De kan bara hoppas att det går på tok för Sverige så de kan säga ”Vad var det vi sa”.
Per-Åke Persson, statlig tjänsteman i 37 år