På mitt arbete vårdar jag och tar hand om våra äldre medborgare och får verktyg som hjälper mig att hantera aggressiv demens, orimligt tunga lyft och ett plötsligt hjärtstopp. Men ingen åtgärd eller utbildning har över huvud taget gett mig verktygen att ta hand om mina vårdtagares krigstrauma.
För mig har andra världskriget alltid varit någonting fascinerande och intressant, någonting jag gladeligen läser och lär mer mig mer, drygt 80 år senare. Nu när det känns som att kriget står på min trappa orkar jag inte höra mer. Inte mer än nödvändigt.
LÄS MER:Om kriget kom – var den lilla bruna resväskan allt
Jag vet inte längre hur jag ska bemöta den oro och panik hos de äldre jag vårdar varje dag, vars trauman och detaljerade berättelser håller både dem och numera även mig vaken om nätterna. De som föddes in i en värld som stod i brand, räds nu att dö under samma fasansfulla förhållanden.
Våra äldre är återigen förtryckta av en maktgalning och återigen är de fångar i sina egna kroppar och hem. Jag kan nästan skymta minnesbilderna av bomber som slår mot grannarnas tak på tåren som faller ner för deras kinder. Berättelser om flykt, kamp, överlevnad och en ständig rädsla för att dö. I deras varma och trygga sängar minns deras utmattade kroppar nu hur kriget förstörde deras liv.
Men rädslan är avsevärt värre nu, berättar de. För i dag har de barn och barnbarn. Jag ber kommuner och regioner runt om i landet att stötta omsorgspersonalen som nu dagligen möter otröstliga vårdtagare som är rädda för sitt eget och sina anhörigas liv.
Hur ska jag kunna hjälpa och trösta dem? Hur kan jag säga att allt kommer att bli bra? Utan erfarenhet, kunskap eller utbildning behöver jag ändå lyssna och bemöta med optimism. Fastän jag själv är helt panikslagen.
Matilda Axén
LÄS MER:Nu tänker jag igen på när jag flydde vinterkriget
LÄS MER:Hilja kom som finskt krigsbarn med en lapp runt halsen