Jag älskar fotboll för lirarna, för fansens hängivenhet, för att det är fullt möjligt att göra en bollek till någonting viktigt i människors liv. En syn i mitt inre jag burit med mig i många år är Sören Börjessons delikata frisparkar från strax utanför straffområdet eller Blåvitts äventyr när de var som bäst. Men någonting har hänt, jag har svårt att stå ut med spelare som ser ut att ha en nära döden-upplevelse när de råkar bli trampade på foten för att de vill fördröja spelet eller få domaren att blåsa till deras fördel.
Låst spel
Jag tycker också att spelet ofta blir väldigt låst med ett evigt rullande fram och tillbaka i egna försvarslinjen. Tråkigt att se på särskilt som det sällan kommer något bra ut av det. Något som tyvärr dam- och herrfotboll tycks ha gemensamt är att frisparkar i ovan nämnda ”Börjesson-läge” i dag oftast går en eller flera meter över eller vid sidan av målet.
Ärligare sport
Jag upplever helt enkelt damfotbollen som ärligare sport, tycker mig se bättre kämpatakter men inte minst att jag får se väldigt bra underhållande fotboll. Det finns inte heller en supporterkultur som innebär att man ska hata motståndarlaget eller deras fans. Tvärtom har jag upplevt att vi lyckönskar varandra inför matcherna. Inga rusande grupper på stan med hat i blicken. Det enda jag skulle önska mig är att många fler skulle upptäcka damfotbollen. Trots allt så är väl Kopparbergs Göteborg FC för närvarande Göteborgs bästa fotbollslag sett till de senaste årens meriter. Välkommen att upptäcka damfotbollen, säger jag.
Yngve Gustafsson