Jag har noga följt artiklarna kring hundträning i allmänhet och Hundakademin i synnerhet. Jag har ingen egen erfarenhet av Hundakademin, så jag lämnar plats åt de som har företräde, men väljer att lyssna på deras historier, och berömmer deras mod i att våga berätta.
För oss frälsta som har ett aktivt liv inom hundvärlden, är argumenten om inlärningsmetoder, vad man gör och inte gör, tydligt och självklart. Många av oss har valt hur vi jobbar med hundar, egna och andras. Det är självklart. Men det är inte självklart för varje hundägare, vilken informationskanal bör man lyssna på, vem kan man verkligen lita på? Den aktuella debatten visar att framgång och lång erfarenhet inte garanterar att hunden blir väl behandlad. Så vem man ska lita på, hur hårt ska man granska?
Hårt, säger jag. Vilka utbildningar har personen gått, vad ingick i dessa, vilken skola? Hur har personen utövat sina kunskaper praktiskt? Hur bemöter personen eventuella problem, som drag i kopplet eller att hunden skäller på cyklar? Det finns så många frågor, våga ställ dem.
Men en väldigt viktig fråga är även, hur är personen med sina egna hundar?
Det har vittnats en del om hundars skrik, som inte kan eller bör glömmas. Men tystnaden hos en hund som är rädd för en människa, och inväntar ett obehag som kommit så många gånger förr, det är en syn man aldrig glömmer.
Vi måste komma ihåg att stå upp för våra hundars rätt att inte behöva leva under våld eller hot om våld. Varje negativ handling mot våra hundar, raderar en bit av vår egen mänsklighet.
Maria Brodèn, Hunddagisföreståndare, Instruktör Problemhundskonsult
LÄS MER:Gymnasieskola startar utredning efter hundelevers larm