Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jag hade önskat att någon hade frågat hur det egentligen stod till. Hur vi egentligen mådde, varför jag och storasyster grät i skolan, skriver signaturen Daphne. Bild: Hanna Blomström

Blåmärken som aldrig försvinner

Jag är en överlevare av våld i nära relationer, och har som många andra berörts starkt av dokumentären om Josefin Nilsson, vars historia känns så bekant. Allt från hoten, utbrotten och förnekelsen till rädslan. Jag var bara ett barn, och det var min pappa som var monstret i vår familjs historia, skriver signaturen Daphne.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

Min pappa blir inte vit på vintern. Han blir grå. Sådär färglös och nästan genomskinlig liksom. Förresten, han blir mer grågul nu när jag tänker efter. Som ett blåmärke som håller på att äntligen försvinna, så ser han ut på vintern. Det kanske är så han känner sig också, jag har aldrig frågat.

Det är många saker jag aldrig frågat min pappa. Jag tror att det är för många saker jag skulle vilja fråga honom. Men jag tror också att jag är rädd för att jag inte kommer att få några svar, och därför inte frågar. Det är bättre så liksom. Jag har ju inte fått några när jag faktiskt har frågat förut.

Ja, svar alltså. Därför frågar jag inte nu heller. Det blir bäst så.

Av den anledningen är pappa lite av en fantasifigur i mitt huvud, ibland undrar jag om det är så att han faktiskt bara finns i fantasin. Jag vet ju egentligen inte, vi har ju ingen kontakt i dag och jag är inte ens säker på var i Sverige han bor.

Vill så gärna bli bättre

Egentligen så ville jag inte att den här texten skulle handla om min pappa. Jag tänkte, åh nej, inte en till min-pappa-var-dum berättelse. Fan. Men min terapeut tyckte att det var en bra idé, och ens terapeut är ju någon man förväntas lyssna på, annars kanske de tror att man inte vill bli bättre, och det vill jag ju. Jag vill jättegärna bli bättre. Så jag lyssnade, och började skriva. Och det blev ju såklart om pappa.

Agera mot våld i hemmet - visa huskurage!

Var börjar man berättelsen om pappa? Jag vet inte riktigt, han är ju lite konstig liksom. Följer inga mönster för hur en person funkar, så jag skulle ju kunna börja i vilken ände som helst känns det som. Några fakta är att han som ung man flydde från sitt hemland för att han inte ville göra den extremt hårda lumpen där. Det blir ju lite pluspoäng där. OK.

Sen åkte han runt i Europa på sjuttiotalet, såg allmänt snygg ut och hade långt lockigt hår, som en hippie. Återigen, pluspoäng på det. Han var i London och fotade, åkte till Irland och tog vackra svartvita bilder, en massa pluspoäng. Konstnärlig, långhårig och politisk flykting (nästan), det är ju skitbra. Massa coolhetspoäng, massa coola bilder att visa mina kompisar i dag.

Massa pluspoäng, även om det är lite cheesy, pappa. Men, det funkar.

Sen kom han till Sverige, träffade min mamma som var servitris på indisk hippierestaurang i Gamla Stan. Pluspoäng på det. Skrev en dikt till henne på en servett om hennes skönhet och vackra långa hår, massa pluspoäng, även om det är lite cheesy, pappa. Men, det funkar.

Fast vänta, hur var det nu? Just det. Pappa, var det inte så att du gifte dig med en annan och äldre svensk kvinna när du först kom till Sverige? För att få stanna?

Jo, så var det. Och sen slog du henne. Och sen träffade du mamma medan du fortfarande var gift. Just det, så var det. Och du fick skiljas snabbt som attan, och gifta om dig med mamma jättesnabbt, så att du skulle kunna stanna i Sverige. Och sen föddes min storasyster ganska snart efter. Just det, så var det.

Mörka minnen

Så mamma var ju ditt andra äktenskap med en svensk kvinna. Jag glömmer ju alltid bort det, för du pratade aldrig om det. Mamma har berättat om det, så här i efterhand. Hon har ju i och för sig berättat om så många saker så här i efterhand, man vet ju inte var man ska börja. Några saker sätter sig ju på minnet mer än andra dock. Typ som det där att du våldtog mamma. Eller att du försökte hångla med mig en gång, när jag inte var så gammal. Eller när du sparkade på min storasyster. Såna grejer kommer man ihåg.

Mer pengar för insatser mot relationsvåld

Det mest surrealistiska minnet är den där gången vi sprang nerför vår gata en vacker vårkväll, alla tre tillsammans, jag, mamma, och storasyster, för att du hade hotat med att slå ihjäl någon av oss. Vi smög ut från lägenheten och bestämde oss för att fly. Och du, när vi sprang där, kastade en apelsin från fönstret på tredje våningen, hårt, hårt, mot oss, och den flög några centimeter ifrån storasysters huvud. Det kommer jag ihåg.

Hur vi fick övertala mamma om att inte vända tillbaka, om att ringa till moster i stället och fråga om vi fick sova där. Hur moster inte svarade och kvinnojouren låg nära. Hur vi gick över Medborgarplatsen bland alla glada kroggäster som firade vårens ankomst, mot Mariatorget, precis där skolan låg, och till kvinnojouren, som lyckligtvis var öppen och hade plats för oss. Det kommer jag ihåg.

Kände mig skyldig

Jag kommer ihåg att jag den natten sov jättegott i våningssängen, där i vårt rum på kvinnojouren, och att mamma och syster sen på morgonen inte hade sovit alls. Att jag kände mig lite skyldig för det.

Jag vet ju att vi inte är de enda som har blivit utsatta för någon som du, pappa. Det vet jag.

En annan sak mamma berättade var att sen, efter att vi hade åkt därifrån, och tillbaka hem till dig pappa, så hade de på kvinnojouren varit jätteoroliga för oss. De trodde att du var kapabel att döda mamma. Det är sant. Fattar du det? Jag fattar knappt det, men jag antar att de har erfarenhet, och kan se mönster eller nåt sånt där.

De var glada att höra av mamma sen, att hon levde, och att hon fått ny lägenhet genom sitt jobb. Mammas chef hade äntligen förstått att hon behövde komma ifrån sitt hem och inte klarade det själv. Kommer du ihåg det pappa? Jag vet inte om du gör det. Jag vet ju inte ens om du finns.

Vet att vi inte är ensamma

Du är ju som ett spöke som ingen har sett, förutom vi. Ingen vet, förutom vi. Man kan berätta, men det är ändå som att du inte riktigt finns.

När jag minns detaljerna, då kan jag förlåta mig själv för att jag ibland mår som jag gör, eller är som jag är. När jag glömmer bort, vilket är ofta, då undrar jag varför jag inte kan vara som alla andra, varför jag inte har kunnat gå vidare? Men sen ibland spökar du upp, och jag kan förlåta mig själv. Då känns det lättare.

Jag vet ju att vi inte är de enda som har blivit utsatta för någon som du, pappa. Det vet jag. Och att det finns de som har haft det ännu värre, eller såna som faktiskt inte överlevde. Det vet jag. Men det känns faktiskt inte mindre stort för det, tro det eller ej. Det har alltid känts som ett enormt moln som häckar bakom mig, som jag inte blir av med. Ibland skiner solen så starkt att molnet måste flytta på sig, men en mulen dag är det inte lika lätt.

Jag hade önskat att någon hade frågat hur det egentligen stod till. Hur vi egentligen mådde, varför jag och storasyster grät i skolan.

Jag vet också att det finns många därute som lever vår historia i dag pappa. Som sitter fast, precis som vi gjorde, med någon som du. Som inte hörs, och inte syns. Som klarar sig perfekt i livet, och som aldrig berättar. Som täcker över sina blåmärken med tjocka kläder och aldrig berättar. Som inte hörs, för vem vill höra? Jag vet ju att det finns mammor som blir dödade inför sina barn, och då hör plötsligt alla och undrar hur ingen kunde veta. De var ju så glada jämt. Hördes ingenting, sa grannen.

Önskar att någon hade reagerat

Kvällstidningarna försöker skildra, men ingen verkar bry sig. Jag vet ju hur ofta jag hade önskat, och mamma har sagt det också såhär i efterhand, att någon hade frågat hur det egentligen stod till. Varför du aldrig var med vid sociala tillfällen. Hur vi egentligen mådde, varför jag och storasyster grät i skolan.

När jag tänker på allt det så blir jag glad, och kallar oss stolt för överlevare. Ja alltså vi tre, jag, storasyster, mamma. Inte du. Vi tre överlevde dig. Och jag önskar att alla någon gång kunde se sig omkring, och titta och verkligen se om det finns någon som kanske behöver bli frågad en extra gång om hur den har det. Det önskar jag. Att vi inte blundar mer.

Daphne

som egentligen heter något annat men fortfarande är rädd