Leif Lundin lyckas i sitt försök till svaromål kring kultur blanda ihop både äpplen, päron, linbanor, GWO, och värmepannor.
Inget ont om GWO, de gör en förnämlig insats, men om man ska hårddra det så är en orkester lyxkonsumtion.
Jag föreslår att Leif studerar Maslows behovshierarki. Då kanske han inser att inte förrän behovet av bland annat mat, dryck, sömn, trygghet med mera är tillfredsställt kan man njuta av GWO:s förnämliga konserter.
Pengar som slarvas bort på onödiga linbaneprojekt kan vi vara överens om är onödiga utgifter. Men om kulturen i stället ställs mot saker som skola, vård och omsorg, eller tillräckligt med poliser för att säkerställa allas vår trygghet, då kanske valet blir svårare i verkligheten även för Leif?
Magnus Andersson