Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Alessandra Tarantino

Att svära i kyrkan på riktigt

För att nya tankar ska höras krävs det ibland en 15-årig skolkare med plakat, skriver signaturen Cyklist.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

Det klimatengagemang som kan sorteras under ”krav på radikal förändring nu” har då och då angripits hårt av ledarskribenter och krönikörer. Man jämför flygandet med Kinas kolkraftverk. Man ogiltigförklarar rörelsen kring ”en skolkande 15-åring”. Klimatångest reduceras till snobbism och klass, enligt analyser som ter sig påklistrade och absurda i relation till det globala perspektiv man betonar vikten av.

Ångesten påstås vara irrationell och klimataktivismen liknas vid ”aggressiva väckelseliknade rörelser med domedagstema”. Kopplingen till religiös fanatism är kanske viktigast, eftersom det är det mest genomgående draget i angreppen.

Man talar om klimatbikt och klimatpräster. Detta är intressant, eftersom man då på förhand låter varje invändning bli ogiltig per definition och varje kritiker ett exempel på det man öser förakt över, det vill säga en klassisk metod som fanatiker av alla slag i alla tider använt sig av. Individens frihet, det vill säga frihet till hedonistisk njutningskonsumtion ställs här mot ”klimatförtrycket”. En bekymmersfri konsumtion av fler flygresor och suvar kan då nästan framstå som lite punkigt.

Tyvärr duger den attityden nog bara som en fräsig pose i vilken unken reklamsnutt som helst eller kanske i en föråldrad kampanjfilm för nyliberal politik. För att svära i kyrkan på riktigt, så att nya tankar hörs, behövs det ibland bara en 15-årig skolkare med plakat. Det är därför som symboler och plakat angrips med sådan kraft.

Cyklist

med rationell klimatångest