Från Valhallagatan är det en gul-och gråaktig oansenlig byggnad bland många fler. Närmare framträder bokstäverna ”BAD” över entrén. Inne, den lite varma fuktiga luften men utan klorlukt som förr. Till vänster i entrén står flera barnvagnar med mammor och någon pappa. Det ska bli babysim.
Inne i omklädningsrummet rör sig, klädda, halvklädda och nakna, de flesta äldre, men också någon pappa med små barn. Längre in finns en skolklass, lite högljudda men det är förväntansfulla elever. I duschrummet får man ibland vänta på en ledig dusch och i bastun finns plats bara längst ner. I sorlet kan många olika språk urskiljas.
Inne vid 25-metersbassängen framträder en enorm rumsvolym med den så vackra gigantiska mosaikväggen, på andra kortsidan hopptornen. Ett arkitektoniskt mästerverk från 50-talet. Ofta finns vid hoppavsatserna en grupp ungdomar som efter mycket tvekan vågar hoppa ner. Några äldre simmar i samma bassäng.
I den mindre övningsbassängen vattengympar vid 12-tiden kvinnor, och vid andra tillfällen kan man se simträning med barn, ibland flickor som döljer kroppen med tyg.
Inne i 50-metershallen är det full aktivitet. Närmast simmar män och kvinnor i alla åldrar. På fartbanan, dit jag ska, crawlar gamla elitsimmare som tolererar mitt långsammare crawl. På de övriga banorna är full träningsaktivitet med väldigt många ungdomar.
Valhallabadet har väldigt många besökare och det finns det naturligtvis statistik på. Det är ett utsökt exempel på när mångfald och integration fungerar och som dessutom ger förutsättningar för social gemenskap och motion.
Att riva Valhalla utan att alternativ finns är att göra ännu ett felaktigt vägval. Kanske en liten fråga med tanke på vikten av Frölunda HC:s behov av arena. Men det är hundratals sådana små felval under 20-30 år som bidragit till det segregerade Göteborg vi har.
Ett kommande beslut om Valhallabadet innebär att politiken står inför ytterligare ett sanningens ögonblick.
Ulf Birath
LÄS MER:Ny arena på Scandinaviums tomt huvudalternativet