Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Madeléne Bengtsson
Bild: Madeléne Bengtsson

Öga för öga, tand för tand

Vår mamma och även vi barn har alltid uppfattat att kyrkan står för värden som kärlek, sanning, förlåtelse, barmhärtighet och medmänsklighet. Vi blev djupt besvikna, skriver Håkan Larsson.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

I slutet av juli avled vår mamma som de senaste 17 åren varit bosatt i en skärgårdskommun norr om Göteborg. I samband med förberedelserna inför avskedsceremonin för mamma kontaktade vi församlingen där hon bodde med en förfrågan om det fanns möjlighet att ringa i kyrkklockorna i samband med att vi skänker kvarlevorna efter mamma till Västerhavet.

Företrädaren för församlingen förhörde sig om huruvida vår mor var medlem i Svenska Kyrkan. När det stod klart att hon inte var det sedan några år tillbaka blev svaret på vår förfrågan nej, med hänvisning till att ett utträde rimligen måste få konsekvenser.

Som fattigpensionär hade hon gått ur kyrkan för några år sedan, inte för att hon ändrat trosuppfattning utan för att kapa kostnader i sitt magra hushåll

Frågan man inte ställde var varför mamma trätt ur kyrkan. Som fattigpensionär hade hon gått ur kyrkan för några år sedan, inte för att hon ändrat trosuppfattning utan för att kapa kostnader i sitt magra hushåll. Mamma har nämligen ägnat huvuddelen av sitt yrkesverksamma liv åt att ta hand om sina fyra barn. Ett oavlönat värv som vare sig staten eller kyrkan ägnat någon större uppmärksamhet bortsett från den årligen utskickade skattsedeln.

Vår mamma och även vi barn har alltid uppfattat att kyrkan står för värden som kärlek, sanning, förlåtelse, barmhärtighet och medmänsklighet. Mot bakgrund av den retorik vi mötte i samtal med församlingen verkar man emellertid vörda sin skattkista högre.

Håkan Larsson