Det är sommar. Vi befinner oss vid en sjö i en förort i Göteborg. Vattnet ligger spegelblankt, solen studsar mot dess yta, vinden susar i de omkringliggande träden. Allt det vackra är allas. Eller?
Vid sjöns strandkant börjar delar av sjön delas av. Uppblåsbara vattenleksaker kastas i inhägnaden. De som får vara med och leka med allt detta roliga är de som kan betala. En avgift som de allra flesta familjer i området inte har råd med. De får simma och leka på andra sidan. De får se på när andra, mer ekonomiskt privilegierade barn får leka och lära sig simma på sommarens simskola. Helt plötsligt blir det offentliga rummet uppdelat, helt plötsligt skapas det ett vi och ett de. De som kan betala och de som inte kan det.
LÄS MER:Stor brist på simhallar i Göteborg – bara en byggd på över 40 år
Så ont det gör att få titta på utifrån, att uteslutas. Så ont det gör när samhällsstrukturer upprätthåller detta, ger så olika förutsättningar från start. Att vara barn och att inte få vara med, vad gör det med en människa?
Vi befinner oss vid den här sjön, där allt ska vara allas, men så är det inte. Om en inte kan dra paralleller mellan detta och det som sker just nu, där unga vuxna dödar andra unga vuxna, så tror jag att vi egentligen inte förstår vad problemet är. Lösningen är i alla fall inte endast hårdare tag och hårdare straff. Snarare simskola åt alla. Eller?
Isabelle
LÄS MER:När får vi ny simarena i Göteborg?
LÄS MER:Riv Valhalla – staden har inte råd med två badhus
LÄS MER:Sahlgrenska stänger simhall – 150 barn utan simundervisning