Barnbarn fyller år. Jag gör en liten ”installation”; klipper klistrar, gör pratbubblor, stoppar verket i ett A4-kuvert som jag noga väger, överfrankerar lite och stoppar i mycket god tid före födelsedagen i Postnordombudets säck. I dag (21/2) är det nionde dagen och brevet har ännu inte lyckats ta sig från Lysekil till Göteborgs södra förorter.
Mest nyfiken bli man på hur man om och om igen kan missa på detta sätt. Postnord måste ju ha någon form av reguljär logistik. Att byta ut vd en tredje gång och be regeringen/uppdragsgivaren om förlängd utdelning till efter tre dagar (be om minst nio!) är en ren skenmanöver.
Att byta ut vd en tredje gång och be regeringen/uppdragsgivaren om förlängd utdelning till efter tre dagar (be om minst nio!) är en ren skenmanöver.
För mig är detta tredje missen (de förra två dök aldrig upp) och jag är ingen flitig snigelbrevskrivare. Och konspirationsteorierna haglar; är det personal som öppnar brev, letar efter värden och måste sen kasta försändelsen? Är det medvetet från Postnords sida för att vi kunder ska skippa breven och ägna oss åt den mer lukrativa paketbranschen? Kundtjänst förslag i mitt fall var att jag borde skickat brevet rekommenderat à 102 kronor.
Jag har följande förslag:
Lägg ned Postnord, avsluta äktenskapet med danskarna och återupprätta Kungliga Postverket, varför inte med driftige och handlingskraftige Tomas Eneroth som generaldirektör. Eller Ardalan Shekarabi. Då kan man utkräva både verkstad och ansvar. På Postens tid kunde jag lägga på ett brev i Munkedal ena dagen och klockan elva dagen efter delades det ut av lantbrevbärare i en liten by i skogen i Jämtland.
Men att portot går upp är inget att klaga över. Om 50 procent färre skickar fysiska brev är det ganska rimligt att portot fördubblas (i grova drag) , så i det avseendet vi får väl skylla oss själva.
Gösta Lagström