På 1970-talet fanns ett tag begreppet ”Åsa Nisse-marxister”. Det syftade på unga centerpartister som i jakten på det ideala samhället, lokalsamhället, hamnat i en del långtgående ställningstaganden. En bekant berättade att hon på ett CUF-läger deltagit i en diskussion om huruvida radio skulle kunna tillåtas i lokalsamhället, eller om det borde ses som uttryck för centralmaktens och omvärldens otillbörliga påverkan.
Jag får lite vibrationer åt det hållet, när jag läser Centerns förslag till nytt idéprogram. Det här med idéer som svävar rätt långt ifrån verkligheten.
Den övergripande ansatsen är i och för sig god. Programgruppen slår fast att Centern är ett liberalt parti och återupplivar det gamla slagordet decentralisering. Globalisering och frihandel bejakas.
Den liberalism som förespråkas ligger dock långt från socialliberalismen och kan snarare liknas vid någon form av ultraliberalism. Statens roll skall vara så liten som möjligt, vilket leder gruppen till aparta ställningstaganden som att den allmänna skolplikten skall upphöra.
I stället påstås utbildning vara föräldrarnas ansvar. Något som möjligen kan glädja extrema religiösa grupper, men i övrigt är ett grundskott mot tanken att utbildningssystemet är vårt viktigaste verktyg för att utjämna sociala skillnader och skapa en grund för alla att kunna utvecklas efter sina förutsättningar.
Gruppen förordar att månggifte skall tillåtas och har också arbetat in Anders W Jonssons egendomliga tanke att barn skall berövas arvsrätten efter sina föräldrar. Jag vet inte hur något av dessa förslag kan tänkas mottas i de stabila bondehemmen på landet.
Förslaget, eller visionen, om fri invandring är kanske det som väckt mest uppseende. Tanke är förvisso moraliskt tilltalande, men praktiskt kontraproduktiv. En generös och värdig invandringspolitik måste också vara socialt ansvarsfull och realistisk. Centerförslaget leder till helt fel typ av debatt.
Decentraliseringsbegreppet i gruppens tappning leder till långtgående tankar om federalism, lokala skatter och alltså en så begränsad stat som möjligt.
Men statens insatser i form av infrastruktursatsningar och statlig service är i själva verket viktiga förutsättningar för utveckling runt om i landet.
Visioner och profilering är förvisso bra. Och idéprogram är inte partiprogram. Men det här programmet behöver en hel del handfast knådning i den fortsatta processen om det skall bli en tillgång och inte en belastning. Det räcker inte att bara sticka ut.