Maria Areskoug.
Maria Areskoug.

”Forskningen är det som ger hopp”

Maria Areskoug beskriver en ständig jakt på kunskap för att hålla sin värsta fiende – cancern – i schack, samtidigt som vården inte följer upp tillräckligt för att ens riktigt kunna söka svaren.

ANNONS
|

–Jag frågade doktorn om min medicin, om biverkningarna som tar på hjärtat, om jag kommer att dö av det och kanske borde ta en annan.

Maria Areskoug sitter vid det runda bordet på takterrassen i Gårda. Utsikten är vidunderlig och aprilsolen värmer gott trots att den är på väg ned.

–Svaret jag fick var ”Vi ändrar inte på ett vinnande koncept”. För mig låter det inte som evidensbaserat, som ett beslut grundat på forskning, utan mer som lotteri. ”Vi satsar på nummer 7, för det brukar gå bra”.

Maria Areskoug och hennes man flyttade till etagelägenheten i Gårda efter beskedet 2010, att det som bedömts vara en godartad knöl vuxit till en fyra centimeters elakartad tumör som spritt sig till lymfkörtlarna, levern och lungan.

ANNONS

–Här skulle jag kunna ha ljus, luft och ro – och samtidigt inte för långt till Sahlgrenska.

Tillsammans har hon och maken fört en mångårig kamp och inte bara räddat Marias liv utan också sitt äktenskap. Men det är en väg kantad av sorger. Väninnor som funnits och gått bort, förhoppningar som stigit för att sedan grusas.

Maria Areskoug berättar hur hon och många med henne hela tiden söker nya vägar till överlevnad. Nya mediciner ger hopp, men skapar också frustration när de dröjer och när somliga får men inte andra.

–Det tar tid att introducera mediciner och de introduceras väldigt ojämnt.

Hon berättar om två kvinnor hon träffade på ett möte med ”Unga kvinnor med spridd bröstcancer”. Båda hade små barn. Den ena bodde i Göteborg, den andra i Stockholm. En av dem hade fått tillgång till ett av de nyare läkemedlen, den andra inte.

–Kvinnan bråkade för sin rätt till det nya läkemedlet, men dog bara några månader senare.

Exemplet illustrerar inte bara godtyckligheten i vården över landet utan också svårigheten att och bristen på möjligheter att dra slutsatser.

För även kvinnan som fått tillgång till det nya läkemedlet dog, bara någon månad efter att hon varit och föreläst om orättvisorna.

ANNONS

–Min känsla då var att de som hade dött, hade dött för att de fått den nya medicinen. Och jag då, som har överlevt på den gamla medicinen, är det verkligen ett vinnande koncept eller har jag bara haft väldig tur?

Hon säger att de flesta går till sjukhuset för att få vård baserad på bevis och forskning, men att det inte riktigt känns så i hennes fall. Det är ett av skälen till att hon precis som BRO tycker att det är så viktigt att det upprättas ett nationellt register av erfarenheter.

–Jag trodde faktiskt att det fanns innan jag förstod bättre.

Hon vill också att fler ska få bättre möjligheter att delta i studier. Inte bara för att det ger chans till nya behandlingsmöjligheter.

–Forskningen är det som ger hopp. Om man får återfall och cancern börjar växa igen så måste det finnas en ny medicin att pröva.

Solen sjunker i väster och kylan kommer. Nu förslår inte vita filtarna och det är dags att gå in. Men Maria Areskougs ögon är fulla av värme.

–Även om vi själva inte överlever vill vi göra allt för att hjälpa dem som kommer efter oss.

ANNONS