Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

FOLKTEATERN, RÖDA SCENEN | De skyddsbehövande – en pjäs om nästan allas Europa av Elfriede Jelinek

TEATER

De skyddsbehövande – en pjäs om nästan allas Europa av Elfriede Jelinek

Översättning och bearbetning: Magnus Lindman

Regi: Yngve Dahlberg

Scenografi och kostym: Nina Fransson

Ljudbild och livemusik: Albin "Nibla" Hallberg

I rollerna: Evin Ahmad, Elisbeth Göransson, Benjamin Moliner, Anders Tolergård.

Spelas till och med 4 maj

Att det lyckades så väl! Jag såg ett genomdrag för några dagar sedan och blev orolig. Inte för att sufflösen fick jobba hårt. Det handlar ju om en Jelinektext och sådana svårigheter bemästras alltid. Nej, det var det att uppsättningen verkade kunna kantra mot upptågsteater och ta fokus från flyktingarna.

Men premiären på Elfriede Jelineks De skyddsbehövande blev i stället en stor framgång för hårt pressade Folkteatern. Uppsättningen visar att teatern vågar ta sig an det svåraste, att den går i land med det och att Elfriede Jelinek har det geni som krävs för att anta vår tids utmaningar. Hon är samtidsvittnet som med rasande produktivitet håller jämna steg med det som hotar. Men håller teater och publik jämna steg med henne? Den frågan kan ställas och besvaras här med ja.

Författarens maniska textflöde sköljer över scen och publik. Magnus Lindmans översättning gör hennes egenart rättvisa. Surrealistiskt, chockerande, komiskt och utmanande kontrasteras under den korta föreställningen mot den civilisationskris som ingen kommer undan. Dess moraliska konsekvenser följer slag på slag på de förhållanden som den dagligen sätter ord och bilder på. Medialiseringen av flykten är vår tids starkaste uttryck på skärmar och bilder.

Jelineks musikaliskt raffinerade röstkör spinner in oss i ett ofrånkomligt faktum.

Yngve Dahlbergs regi tycks ha gett en fyra personer liten ensemble den tillförsikt

som uppsättningen kräver. Jag ser Evin Ahmad och Benjamin Moliner lysa i sina roller.

Hon en svetslåga av precision i spel och uttryck. Han en frodig Shakespearegestalt av opålitlighet och komisk charm. Elisabeth Göransson hittar gripande uttryck för en förvirrande existentiell nödsituation och Anders Tolergård tar spelledarrollen som en Odysseus i klassiska farvatten och ett historiens ombud. Han gör det med auktoritet.

Det skrattas förtjust i publiken när mytologin snabbspolas, Aischylos pjäs med

2500 år på nacken aktualiseras och det talas om Hector och Agamemnon. De

korta redovisningarna av detta bonusmaterial i föreställningen låter för många hörbarligen som rena grekiskan. Det gör inget. En generös föreställning har generösa marginaler.

Själva båtfärden över havet blir något otippat inte uppsättningens starkaste scen. Där hackar motorn på mer än ett sätt och spelet tappar litet styrfart. Föreställningen blir under sina sista 20 minuter något okoncentrerad och börjar så att säga läcka. Dessförinnan ställer den oss mot väggen med sina lika enkla som svåra frågor om var våra gränser går, nationellt och mänskligt. "Vem ser till att vi varande också blir sedda, och det utan avsky?", som det sägs på filosofiska om deras "skuldfria flykt".

"Förlåt, är det nån här som är beklämd", frågar man från scenen. När spelarna tar på sina läckra plasthalvmasker tar de roll som flyktingar. När de tar av dem kommenterar de skeendet och vänder sig ut mot oss. Vi som är nutidens gudar och domare över vilka som är användbara respektive oanvändbara.

Denna föreställning står mitt i tiden och betraktar det som sker i nästan allas Europa.