Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Flight

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Drama

Drama

Flight

Regi: Robert Zemeckis

Med: Denzel Washington, Kelly Reilly, Don Cheadle, John Goodman m fl

USA, 2012 (2 timmar 19 min)

Whip Whitaker har världens tuffaste jobb. Jag vet inte hur det blev så, men att vara pilot anses onekligen som det – om det så bara handlar om en timslång rutinflygning från Orlando till Atlanta. Och det gör det när Whip sätter sig bakom spakarna nykoksad och ännu småpackad efter en intensiv natt med en av flygvärdinnorna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Trots – eller tack vare – detta lyckas han efter att planet plötsligt börjat störtdyka landa på en åker genom att helt enkelt rolla det. Resultat: Nästan alla ombord överlever och Whip anses med rätta ha genomfört en mirakellandning. Men så var det spåren av droger i blodet ...

Robert Zemeckis första ickeanimerade film på 13 år handlar inte så mycket om en dramatisk flygkrasch som det är en skildring av Whips personliga frontalkrock med verkligheten. För Whip Whitaker är gravt alkoholiserad och olyckan får honom inte på något sätt att ta tag i sitt liv. Tvärtom fortsätter han bedra, svika och ljuga för sin omgivning på alla tänkbara sätt. Och det är absolut inte så att han supit bort kontakten med sin tonårsson. Nej nej, han har valt spriten, och det är enligt hans märkliga logik något helt annat. Han är minsann inget offer. Men undan för undan närmar sig insikten att den som Whip Whitaker i första hand sviker om och om igen är Whip Whitaker.

Två Oscarnomineringar har tilldelats Flight, en för manuset och en för bästa manliga huvudroll. Denzel Washington förtjänar verkligen sin. Mästerligt skildrar han en man som ömsom försvarar sitt eget förfall, ömsom försöker göra upp med samma förnekelse. En Gollum i spritindränkt kaptensuniform.