Johan Svensson, gymnasielärare med 30 års erfarenhet, gick i en debattartikel ut och sa att en orsak till misslyckade gymnasiestudier kan vara gymnasieelevens egen inställning.
För detta till synes helt okontroversiella påstående har han fått löpa gatlopp i sociala medier, på bloggar och i debattinlägg.
”Läroverksfasoner”, ryts det på Facebook. ”Ta ditt läraransvar”, uppmanas det på bloggar. Gör undervisningen ”mer attraktiv och intressant, även för den ointresserade”, dundrar aktivitetspedagog Hannah Franks i en replik.
Oklara förväntningar
Peter Ekborg, avdelningschef vid Skolinspektionen, bemöter debatten med att sparka hårt nedåt.
Ekborg antyder att det är nästintill tjänstefel att vara av åsikten att gymnasielever kan avkrävas ansvar för sitt skolengagemang: ”det synsätt som Johan Svensson ger uttryck för står i strid med skollagen”.
En gymnasieelevs misslyckande är per definition skolans misslyckande.
Lärare förväntas kunna kompensera för alla de eventuella problem som kan finnas i en ung människas liv.
Attraktiv undervisning
Vad är det drevet mot Svensson tänker sig att en lärare skall göra när en elev uteblir, inte gör sina uppgifter eller inte lyssnar på genomgångar?
Hur skulle de själva göra undervisningen så ”attraktiv” att alla elever sköter sitt skolarbete?
I 90-talsfilmen Dangerous Minds inspirerar Michelle Pfeiffers rollfigur omotiverade elever genom att ha en cool skinnjacka, hålla karateuppvisningar och göra konstanta hembesök hos eleverna.
Är det den här typen av fiktiv lärargärning som förväntas av svenska lärare?
I OECD:s internationella studie Talis fick lärare frågan om de skulle ha valt läraryrket igen, om de hade chansen att byta yrke.
De svenska lärarna var de som ångrade sitt yrkesval mest, endast 53 procent angav att de skulle ha valt om yrket.
Med en pedagogikdebatt som har tappat all sans är detta föga förvånande.
Jonas Linderoth
professor i pedagogik, Göteborgs universitet