Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Frimärksutgivningen är en händelse under Märkesåret. Eva Wilsson har formgett frimärket Två länder - en framtid.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Finlands sak är fortfarande vår

För 200 år sedan klövs Sverige. Torgny Nordin har läst en hyllmeter böcker utkomna med anledning av Märkesåret och menar att en liten smula finska för alla svenska skolbarn borde vara en självklarhet.

För i dagarna 200 år sedan klövs Sverige mitt itu. Den östra halvan som inlemmades i svenska riket redan i början på 1200-talet, eller möjligen ännu tidigare, bröts då loss – och kom med tiden att bli Finland.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men vad var det som hände? Ja, en hårdkomprimerad förklaring är att Finska kriget, det vill säga kriget mot Ryssland åren 1808–09, var en direkt följd av striden mellan Napoleon och Storbritannien. Konsekvenserna av den striden blev omtumlande för hela Europa och påverkade statsbildningar ända bort i Sydamerika. För Sveriges del blev utfallet traumatisk. Och skall vårt förhållningssätt till Finska kriget och dess följder beskrivas med ett enda ord måste det bli: bortträngning.

I dag behöver man dock bara vända på slantarna – nya enkronan och tvåeuron – för att inse att bortträngning inte längre tycks gälla som norm i vårt förhållningssätt till det som även brukar kallas förlusten av Finland. Från allra högsta håll har nämligen det så kallade Märkesåret 1809 utlysts vilket resulterat i en formlig explosion med det mesta från tv-sända galakvällar till en, som det verkar, aldrig sinande ström med böcker och skrifter och utställningar som vrider och vänder på hur vissa händelser och personligheter – i synnerhet kungar och höga militärer – förhöll sig till nationssplittringen.

Under sensommaren har jag tröskat mig igenom en dryg hyllmeter av böcker utkomna med anledning av Märkesåret. Ja, det är sannerligen inte få som känt sig manade att återberätta vad som hände. Och på en blindkarta skulle jag nog utan alltför många fel nu kunna peka ut såväl Kymmene älv och Siikajoki, Revolax och Virta bro som Orovais och Ratan.

Ändå är det inte själva krigsförloppet som stått i centrum för de flesta svenska historiker, statsvetare och författare. Snarare har intresset riktats mot enstaka aktörer, som Georg Carl von Döbeln, Georg Adlersparre och Gustav IV Adolf. Symptomatiskt nog använder minst tre nya böcker exakt samma porträttbild på kungen – målad av Per Krafft den yngre – som omslag. Skälet till intresset för Gustav IV Adolf är förstås att Finska kriget utmynnade i en statskupp som avsatte honom, vilket i sin tur fick till följd att Sverige begåvades med en ny och mer modern konstitution.

Denna inriktning är ingalunda originell. Snarare förstärker den en redan etablerad bild av svenska akademiker och publicister som huvudsakligen intresserade av inrikespolitiska följder i det som blev kvar av riket, ”det egentliga Sverige” som den nya, märkliga beteckningen kom att bli.

Talet om ett ”egentligt Sverige” inleddes redan åren efter 1809. Ytterst handlade det väl om sökandet efter en ny nationell identitet, men samtidigt var det ett uttryck för den bortträngning som idag lett fram till att allmänhetens kännedom om den mer än 600-åriga svensk-finska historien i det närmaste är obefintlig.

Nu brukar det ofta finnas skäl att förhålla sig skeptisk till offentligt påbjudna arran­gemang av den här arten. Men om Märkesåret inte bara fylls med festtal och jippon, utan även leder till att kunskapen om den gemensamma bakgrunden får fäste i vårt historiska medvetande, vore det en välgärning.

Finska kriget förklaras alltså inte främst av den månghundraåriga spänningen som rådde mellan Sverige och Ryssland. Snarare var det rent geopolitiska skäl som låg bakom, och utlösande faktor var den fransk-ryska allians som blev resultatet av freden i Tilsit 1807.

Fördraget i Tilsit var sin tids Molotov-Ribbentrop-pakt. Det handlade följaktligen om två stormakter som stäckte vapen och därefter pratade ihop sig över andra länders huvuden när de gav kartan nytt utseende. Såväl Tilsitfreden som Molotov-Ribbentrop-pakten 1939 resulterade också i att Finland anfölls av ryska armén utan föregående krigsförklaring.

Napoleon var Europas härskare, endast Storbritannien med stöd av Sverige stod emot. Men när länderna längs Atlanten och Nordsjön, på Napoleons order, tvingades in i en handelsblockad mot Storbritannien blev situationen akut för Sverige. Om vi anslutit oss till den så kallade kontinentalblockaden skulle det resulterat i anfall från England, med all säkerhet hade då inte bara Göteborg bombats sönder och samman. Om vi å andra sidan stod kvar på Englands sida hotade angrepp från såväl Frankrike som Danmark-Norge och Ryssland.

Napoleon ville krossa den gamla fienden England och pressade även Ryssland att förklara krig. När det väl skett var det bara en tidsfråga innan Sverige skulle dras in. Den 21 februari 1808 gick ryska armén över gränsen till Finland – kriget var ett faktum.

Kriget fördes först på finsk mark men fortsatte senare i Västerbotten och på Åland och Gotland. Från svensk sida gick kriget dåligt; det var svårt med underhållet och eftersom anfall även hotade från söder och väster kunde inte tillräckligt många soldater ansluta till den svensk-finska armén i öster.

Freden mellan Sverige och Ryssland undertecknades i Fredrikshamn den 17 september 1809. Finland och Åland övergick till Ryssland och nya gränser fastställdes i Norrland. Även Pommern förlorades senare. Däremot stadgades ingenting om Finlands framtida ställning inom Ryssland. Den frågan reglerades i stället genom Borgå lantdag.

Förlusten för Sverige var enorm. En tredjedel av riket var borta och med den minst en fjärdedel av landets befolkning. Och det var ett nationellt trauma som knappast blev bättre av den allmänna opinionen som menade att resultatet väsentligen berodde på förräderi, galenskap och inkompetens. Vägen ur dilemmat blev bortträngning.

Efter Finska kriget utvecklades Sverige mot en försvenskad nationalstat i tidens anda. I Finland inleddes sökandet efter en ny identitet av författare som Johan Ludvig Runeberg och Elias Lönnrot. Filosofen Johan Wilhelm Snellman drev på det hela med hegelianskt grundade tankar om att det finska folket måste väckas till insikt om sin egen särart. Välkända är hans ord om att ”Svenskar kunna vi icke vara, ryssar vilja vi icke blifva, låt­om oss vara finnar!”. Även i Finland skedde därmed ett slag bortträngning.

Det sägs att efter militär erövring följer politisk och därefter kulturell och mental. När det gäller utvecklingen i Finland efter 1809 är det emellertid ett påstående som både är sant och falsk.

Vissa förhållanden är uppenbara, som exempelvis att finsk arkitektur med tiden kom att ansluta till ryska kejsardömets klassicistiska ideal. Ett tydligt exempel på det är planeringen av Helsingfors som 1812 blev ny huvudstad efter Åbo. Men det finns andra och mer djupgående strömmar vilka inte är lika tydliga, men som har stor betydelse ändå.

Att finskan i lingvistiskt avseende skiljer sig från många europeiska språk, däribland svenskan, är ett välkänt faktum. Frågan är dock vad det innebär i det här sammanhanget. Många gånger används språkliga skillnader för att förklara – och även överdriva och exploatera – förmenta skillnader i kultur och tankemönster. Men i jämförande studier och undersökningar som gjorts om Europas länder framträder en helt annan bild.

Inga länder verkar nämligen vara så samstämmiga och eniga om grundläggande moraliska, politiska och sociala spörsmål som just Sverige och Finland. Helt klart står Finland och Sverige närmare varandra än några andra, vilket möjligen kan förklara de osannolika känslostormar som uppstår i olika idrottssammanhang, Finnkampen exempelvis. För familjegräl kan som bekant urarta.

Hur går då denna samsyn ihop med de språkliga skillnaderna? I en intressant artikel i Föreningen Nordens årsbok 2009 liknar språkforskarna Kaisa Häkkinen och Mikael Reuter svenskan och finskan vid ett gammalt äkta par; släkt är de inte, och olika är de i de flesta avseenden, men efter lång samlevnad har de många gemensamma drag. Och, vilket är poängen, likheten mellan finskan och svenskan gäller främst semantiken och begreppsvärlden.

Att vi delar en gemensam begreppsvärld är egentligen inte alls förvånande med tanke på hur länge finskan och svenskan haft nära kontakt med varandra. Och det handlar för övrigt inte bara om kontakt; svenskan och finskan har delvis även utvecklats sida vid sida. Betydelsen av detta är nog större än vad man kan ana, vilket också understryker värdet av att kunskapen om våra två länder hålls vid liv och utvecklas, snarare än bortträngs.

Ur svensk synvinkel måste man dessvärre tillstå att långt ifrån tillräckligt gjorts för att på djupet främja relationen till Finland. Snarare är det tvärtom. Okunskapen är ofta rent häpnadsväckande. Och en bortträngd historia har för alltför många ersatts av ett slags mästrande överhöghet mot finska missbrukare, vilket under framförallt 70-talet gjorde att många finländare i Sverige behandlades som andra klassens medborgare.

Att finskan på senare år fått en bättre ställning i Sverige är visserligen utmärkt, men samtidigt är det generande sent påkommet. Och man kan verkligen fråga sig varför skolan inte tar sitt ansvar och ser till att grundläggande kännedom om Finland, svensk-finsk historia och även en liten smula finska är en självklarhet för alla svenska skolbarn. För så borde det vara.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.