Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

SR:s nya nyhetssajt.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Förvridet mediekrig

Varför slåss Tidningsutgivarna och Sveriges Radio? Är det rätt att ropa på snävare gränser för public service? Gabriel Byström tittar närmare på en debatt med flera bottnar.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Den svenska mediepolitiken är sig inte lik. Det fanns en tid när de svenska mediedirektörerna kunde räkna med kraftfullt stöd från åtminstone Moderaterna och Folkpartiet. När uppdraget för public service skulle smalnas av, när det fanns planer på att sälja ut SVT och SR. När allt som kunde betraktas som marknadsstörande förändringar i utbudet skulle blåsas bort.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Så är det inte längre. Eller för att citera Moderaternas mediepolitiske talesperson, gotlänningen Gustaf Hoffstedt: ”Tidningsutgivarna fokuserar på fel saker. De borde lägga sin energi på att utveckla produkter som konsumenterna vill ha, inte försöka stoppa Sveriges Radio.”

Relationen mellan Tidningsutgivarna (TU) och Sveriges Radios verkställande ledning är sedan några veckor närmast bottenfrusen. Iskylan beror på flera saker även om den utlösande faktorn var Sveriges Radios nya sajt som lanserades i onsdags. I en marginellt lyckad debattartikel tidigare i april gick tre TU-direktörer med ordförande Bengt Ottosson i spetsen till våldsamt angrepp på SR:s planer att göra om sin nyhetsrapportering på nätet och skapa en mer renodlad nyhetssajt. SR:s satsning skulle innebära ett hot mot de medieföretag som går på knäna ekonomiskt och nu funderar på att införa betalmodeller för sin digitala journalistik. Vem vill betala för nyheter när SR erbjuder dem gratis? TU-direktörerna menade att Sveriges Radio med sina statligt beslutade licensmedel skulle ”utmana övriga mediehus på den arena där vi förväntas växa och bygga våra framtida affärsmodeller”. Adressen var klar. Kulturdepartementet måste ta krafttag mot public service-bolagen.

Ni hör högtidstalen om att värna publicistisk mångfald. Vikten av pluralism ... Moderaten Gustaf Hoffstedt använder en sliten metafor. ”När det blåser bygger somliga vindskydd, andra bygger väderkvarnar. Framtiden för de svenska mediehusen måste vara att möta den konkurrens som finns. Jag förstår det svåra läget men att ropa på begränsningar är inte en framgångsrik väg.”

Att konflikten äger rum just nu beror till viss del på SR:s nya sajt, men också på att public service-propositionen precis håller på att färdigställas. Här finns givetvis en förhoppning från TU-direktörerna, om tonläget är tillräckligt högt kan det få ett visst inflytande över det nya sändningsavtalet. Med hårdare krav på vad SR och SVT får eller snarare inte får göra skulle tillvaron bli lite lättare för de kommersiella mediebolagen. Ungefär. Och för den som undrar vilka konsekvenser det får att makten i mediehusen förskjuts åt direktörshållet är debattartikeln en utmärkt illustration. Så här resonerar ledande företrädare för stora svenska mediekoncerner i dag. Rop på snävare uppdrag och regleringar.

Nu kommer den nya public service-propositionen inte att innehålla några avgörande förändringar i uppdraget till de tre programbolagen (SVT, SR och UR). Den stora stridsfrågan – finansieringen – är utlyft och kommer knappast lösas inom det närmaste året. Det mest dramatiska som kan ske är att det faktiskt sätts ett slutdatum för när de analoga radiosändningarna ska upphöra. Rimligtvis någon gång mellan år 2025 och 2030. Men andra krav på SR och SVT? Knappast. Skulle ett avsmalnat uppdrag bli aktuellt i en framtid, vilket man absolut kan argumentera för, handlar det inte om att skära bort nyhetsförmedling i text, ljud och bild utan att titta på helt andra delar som snarare rör Sveriges Television än Sveriges Radio.

De kommersiella mediernas kris är global. Det som började som en amerikansk åkomma har spritt sig över världen med accelererande hastighet. Parallellt med en djup lågkonjunktur har strukturerna i den traditionella mediebranschen förändrats på ett sätt många förutspått men få lyckats anpassa sig till. Grundfrågan är hur den kvalificerade journalistiken ska finansieras i framtiden. Behovet av granskning, fördjupning och analys har sällan varit större. När papperstidningarnas upplagor rasar och annonsörerna tvekar har hoppet stått till snabb digital utveckling journalistiskt och kommersiellt. Somliga har lyckats bättre än andra. Det stora svenska framgångsexemplet är Aftonbladet som skickligt förändrat sin verksamhet. Även om Aftonbladet knappast kommer att finnas som papperstidning om ett decennium har den digitala omställningen gjort att de kan vara lugnare inför förändrade medievanor än många andra mediehus. Därför var det möjligen inte så förvånande att tidningens publisher Jan Helin i förra veckan antog en avvaktande hållning till sina kolleger i TU i diskussionen om Sveriges Radio. Precis som Gustaf Hoffstedt konstaterade Helin att utmaningen ”för den som blir utsatt för konkurrens är inte att kräva att konkurrenten ska bli sämre. Utmaningen är att göra det bättre, eller göra något annat”.

Det är naturligtvis den enda rimliga hållningen. De kommersiella medieföretagen kommer inte att gå under för att Sveriges Radio eller Sveriges Television sköter sitt uppdrag. Lösningen på Tidningsutgivarnas problem är inte att via regeringen tvinga Sveriges Radio att göra en nyhetssajt som toppas av gränslöst perifera händelser. Dessutom: en retorik som ropar på begränsningar och inskränkningar när det handlar om själva kärnverksamheten, det vill säga kvalificerad nyhetsverksamhet och det granskande uppdraget, har begränsade förutsättningar att bli tagen på allvar.