Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Förr eller senare exploderar jag

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Förr eller senare exploderar jag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Drama

Drama

Förr eller senare exploderar jag

Regi: Josh Boone

Med: Shailene Woodley, Ansel Elgort, Nat Wolff, Laura Dern, Sam Trammell och Willem Dafoe

USA, 2014 (126 min)

Bergakungen, Biopalatset

Förr eller senare exploderar jag är en berättelse om berättandet i sig. Lika levande och poetisk som Kristian Gidlund i allt han skrev, in i det sista. Lika romantisk som Romeo och Julia, och en riktig snyftare. Den ödmjuke regissören Josh Boone behöver alltså inte oroa sig. Filmatiseringen förvaltar väl känslorna och livskraften i John Greens komplexa roman. På ytan lättsam, charmig, rent av sentimental. Ändå växer historien om 16-åriga Hazel och 18-årige Gus även här till något på djupet mer existentiellt. Ytterst handlar det om kärlekens läkande kraft och skrivandet som ett sätt att bemästra döden. Om kreativa människor som i slutändan vägrar låta sig förminskas av begränsningar de själva konstruerat eller som ödet haft i beredskap åt dem.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

När vi möter Hazel sitter hon djupt försjunken i favoritboken Ett majestätiskt lidande. Redan som 13-åring drabbades hon av sköldkörtelcancer, men har mirakulöst lyckats skjuta upp döden ännu en tid. Ändå har hennes sargade lungor svårt att få luft. Hon drabbas av andnöd vid ansträngning och släpar filmen igenom på en syrgastub.

Hennes mamma, rörande spelad av Laura Dern, tvingar iväg sin deprimerade dotter till en stödgrupp för jämnåriga med cancerdiagnos. Ett sammanhang som bara gör Hazel ännu mer missmodig och sarkastisk, tills den dagen livsbejakande Augstus Waters "Gus" kliver in i lokalen. En charmig före detta basketstjärna som efter skelettcancer tvingats amputera ett ben.

Hazel och Gus förenas i sin nattsvarta humor, och intar genast samma ironiska hållning till stödgruppen. Deras gemensamma ambition är att få fortsätta vara sig själva, bortom självömkan och trots omvärldens medlidande och oro. Dessutom visar de sig ha samma litteratursmak, vilket får förälskelsen att djupna. Snart brevväxlar de med Hazels favoritförfattare van Houten, som välkomnar dem till sitt hem i Amsterdam.

Shailene Woodley, senast Tris i Divergent, imponerar stort som Hazel. Med nedtonat spel skapar hon stor närvaro och trovärdighet. Gus får aldrig samma utrymme, och förblir lite tunt skissad och gestaltad.

Ändå finns här många hjärtskärande scener, inte minst mellan Hazel och hennes föräldrar. Filmen lyfts också av sitt välskrivna manus.

Willem Dafoe briljerar som cynisk författare och spelar i en scen svensk hip-hop för sina unga beundrare. Spåret han väljer är Bomfalleralla med gruppen Afasi & Filthy, en låt vars refräng är en blinkning till filmens titel. Den i sin tur anspelar på Hazels inre känsla av att vara en granat på väg att brisera. När besökarna protesterar: "vi förstår inte svenska" fräser den småberusade författaren fram sin nyckelreplik: "Nä vem fan pratar svenska? Det viktiga är inte vad rösterna säger utan vad de känner."

Känslan som kärnan i allt starkt berättande lyftes fram redan i regissörens fina, självbiografiska filmdebut Stuck in love. Här tar han sig an ämnet på nytt, lågmält men verkningsfullt.