Hur möter man någon som vet att den snart ska dö? Frågan far runt i huvudet ända till Sara Lif möter upp i entrén. Hon arbetar som psykosocial sjuksköterska på Änggårdens hospice i Hisings-Backa.
– Jag är lite av en kurator här, säger hon välkomnande.
Inne i det gemensamma rummet flödar dagsljuset in genom stora fönsterpartier. Bredvid den öppna spisen står glittriga önskefat på piedestaler och på väggarna har Helena Blomljus hängt upp tavlor med sin varmt glittriga – och lite uppseendeväckande – konst.
– Jag vill att folk ska tänka: herregud, vad är det här, säger konstnären.
En säng rullas in och snart är alla som orkar vara med på vernissagen på plats. Den lugna musiken som fyller rummet blandas med det sugande, knäppande ljudet från en syrgasmaskin.
Helena Blomljus berättar att hon vill lyfta fram mjuka och vackra värden.
– Jag vill beröra och föra människor närmare sina känslor. I vår kultur har döden blivit något främmande, inte sällan ett tabu. Det är viktigt att vi pratar om känslor och vågar närma oss allvarliga saker.
I hospicets mötesrum är det alltid någon konstnär som ställer ut. Blomljus tavlor har hängt på samma väggar två gånger tidigare, 2010 och 2012.
Sara Lif berättar att gästerna kan låna med sig alster till sina rum om de vill.
– Det som är så bra med konst är att alla tillåts ha sin egen unika upplevelse. Helenas konst passar så fint in här. Den förmedlar en värme och en annan slags kommunikation som talar till fantasin och väcker varma känslor, säger Sara Lif.
Det var på Änggårdens hospice som Helena Blomljus kom till insikt om att det var helhetsmiljöer hon ville skapa. Nyligen förverkligade hon sin dröm då hon fick sätta guldkant på Åsa äldreboende i Kungsbacka på uppdrag av det kommunala bostadsbolaget Eksta. I det nyrenoverade äldreboendet finns nu bland annat ett önsketräd och en önskebrunn som hon har byggt av återanvänt material, där generationer kan mötas.
– Jag vill hylla de äldre som byggt upp vårt samhälle. För att ge dem lite lyx och flärd har jag hängt upp 120 kristallkronor i taken. I alla gemensamma rum spelas samma musik som ni hör här nu, säger Helena Blomljus och tillägger:
– Jag vill att det ska vara wow att leva in i det sista. Min dröm är att skapa vackra, varma rum där människor kan ta sitt sista andetag.
Uppflugen på en rullator sitter Bodil Liljedahl som kom till Änggårdens hospice för några veckor sedan. Hon berättar att hon var väldigt illa däran när hon kom hit.
– Aldrig tidigare i mitt liv har jag upplevt så mycket kärlek och omtanke som här. Jag mår så mycket bättre nu, och när jag ser din konst Helena, så känns det som någon rullat ut röda mattan in i himlen för mig, säger hon.
Det skålas och tackas. Sängen rullas ut ur rummet. Kvar i en soffa sitter Inger Uddebrant och hennes dotter Karin.
– När jag erbjöds hospice kände jag en oändlig sorg och smärta. Det tog tid att inse att jag snart ska dö, men jag är så tacksam för att få vara på ett sådant här fint ställe i livets slutskede, säger Inger.
Karin tittar ner mot sina händer, sedan nickar hon och lyfter blicken.
– Mitt i all sorg finns här en glädje och enorm värme. Vi anhöriga kan komma och gå precis som vi vill och på lördagar dukar vi fram vår stora familjefrukost med mamma, precis som vi brukar.
