Tretton år senare lämnade Vaclav Havel tjänsterummet i borgen i Prag, men då som expresident i Tjeckien. En ovanlig, nästan mytisk, politisk bana var slut. Den förde en dramatiker och medborgarrättskämpe i en diktatur till landets högsta ämbete i en demokrati.
Hans försök 1992 att förhindra skilsmässan mellan tjecker och slovaker misslyckades. Därför avgick han på sommaren 1992 som Tjeckoslavakiens statsöverhuvud men återkom som tjeckisk president i två ämbetsperioder.
In i Pragborgen bars han bildligt talat av miljoner jublande tjecker och slovaker, som med sin sammetsrevolution på hösten 1989 fick den kommunistiska regimen att implodera utan att den knappast gav ifrån sig ens en suck av protest eller motstånd.
Havel utövade sitt ämbete under det motto som också är titeln på hans bok (utsmugglad och tryckt i väst) från 1978 Försök att leva i sanningen.
De försöken kostade Havel sammanlagt fem år i regimens fängelser. Under den tiden ådrog han sig den lungsjukdom som han till slut dukade under för. Sedan 1996 levde han efter en canceroperation med bara en halv lunga.
Redan som tonåring var Havel, född i en av Prags mer förmögna familjer, en oönskad person under den stalinistiska regimen. Ursprunget renderade den unge Havel studieförbud. Det blev examen via kvällsgymnasium, och sedan studier vid Tekniska högskolan.
Under 1960-talet arbetade han som scenarbetare, regiassistent och dramaturg. När Pragvåren efter den sovjetiska ockupationen 1968 övergått i vinter fick han, liksom de flesta författare, publiceringsförbud.
1975 skrev han ett öppet brev till president Gustav Husak om de obefintliga mänskliga rättigheterna. Brevet publicerades i väst, där Havel två år senare blev känd för den breda allmänheten som den förste talesmannen för medborgarrättsrörelsen Charta77.
Trots höga popularitetssiffror under i stort sett hela sin ämbetstid, fann inte allt Havel sade och gjorde gehör. Fördömandet av Tjeckoslovakiens delvis mycket blodiga fördrivning av den tyska minoritetens tre miljoner invånare efter kriget var inte populärt.
Men en statschef som bjöd in Frank Zappa och gärna lyssnade på Rolling Stones hade medborgarna inget emot.
Den långa raden pris och utmärkelser världen runt vittnar om respekten för den förste demokratiskt valde presidenten i Prag efter kriget. Bland annat fick han 1989 både Olof Palmepriset och den tyska bokhandelns fredspris.
