Sommaren år 1940 tillbringade jag på barnhemmet i Arelid. Mina föräldrar tyckte att det var bättre att jag var på landet efter som världskriget hade brutit ut. 1940 bodde det bara ett fåtal människor i denna by.
Första skoldagen var spännande. Jag kände inte någon av mina skolkamrater och jag förstod att de undrade vem jag var. De tittade lite under lugg på mig, men när jag berättade att jag egentligen var från Göteborg så blev det lite mer spännande.
En stadspojke i en byskola långt ute på bondvischan. Det var något annorlunda. I alla fall på den tiden.
Varje dag fick jag matsäck med mig till skolan. Det var stora smörgåsar med pålägg. Det var ransonering och ont om mat i hela Sverige men bondgården som låg helt nära barnhemmet i Arelid försåg oss alltid med den mat vi behövde.
En gång hände det något underligt. När jag skulle gå och hämta mitt matpaket så var det borta. Jag beklagade mig för skolfröken i skolan. Hon kunde inte heller förstå att smörgåsarna bara hade försvunnit.
Samma sak hände veckan därpå, att smörgåsarna bara försvann. Men då kom skolfröken på syndaren. Det var en liten pojke från ett av torpen i Risvedenskogen som hade tagit smörgåsarna. Det blev ingen bestraffning denna gång.
Men samma sak hände några dagar senare. Mitt smörgåspaket var borta igen. Den lille torparpojken erkände inför skolfröken att han hade ännu en gång tagit smörgåsarna. Men nu var han mycket ångerfull. Det hjälpte inte. Skolfröken gick och hämtade rottingen. Hon sade till pojken att lägga sig på stolen.
Men då stod jag inte ut längre: Jag ropade med full hals "Snälla fröken, slå inte honom som är så liten". Låt mig få ta hans stryk. Fröken kom av sig. "Det är bara för Sven-Bertils skull du slipper rottingen, men nästa gång kommer det inte att finnas några undanflykter. Inte ens om hela klassen ber att du skall slippa smaka rottingen.
Jag berättade denna lilla historia för syster Frida på barnhemmet. Nästa dag gjorde hon två matpaket, ett till den lille torparsonen och ett till mig.
Bertil Lindström