Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ett rastlöst sökande - kan leda till pris

FILM: Hon tycker inte att hon kan kalla sig skådespelare efter en enda filmroll, men det struntar guldbaggejuryn i. På måndag kan hon med lite tur gå hem från filmgalan med en emaljerad skalbagge för bästa biroll under armen.
Dimmigt och gråkallt, filmfestivalväder med andra ord. In på Göteborgsoperan stegar Sofia Westberg, hon har själv valt platsen. Här ska filmgalan utspela sig och hon tycker mycket om huset, om inte annat av nostalgiska skäl.

Hon gick på balettskola i tre år och var ofta här, drömde om att själv få dansa fram över den stora scenen. Något hon faktiskt gjort också, som statist i uppsättningarna av Nötknäpparen och Madame Butterfly. Fast då hade hon redan lagt balettskorna på hyllan.

Rastlös är ett av orden hon använder för att beskriva sig själv. Hon provar på (halkar runt som hon själv säger) och går vidare. Dans, cirkus, skridskor, musikal har det blivit innan det blev teater på estetiska gymnasieprogrammet.

Det är tack vare musikalen hon sitter här i dag, eftersom hon inte kunde sjunga. I stället fastnade hon för "det där med att agera". Uppenbarligen var det ömsesidigt och första filmrollen har alltså gett en nominering i kategorin bästa biroll, där de andra nominerade heter Ghita Nørby och Tuva Novotny. Det går helt enkelt inte att undvika den fåniga sportfrågan ...
- Det känns väldigt skönt. Jag blev chockad över beskedet, ett glädjerus.
Lycklig såklart, men chanserna bedömer Sofia Westberg överhuvudtaget inte. Är bara jäkligt glad att ha blivit nominerad.

Filmen det handlar om är Björn Runges rosade Mun mot mun. Sofia Westberg spelar Vera, som misshandlas av sin far och rymmer med en knarkare som säljer hennes kropp.
- Jag tycker att det är mycket hopp också, även om det är en mörk historia. Jag tror att det är viktigt att någon vågar berätta utan att väja för det och skoja bort allvaret.

För det var just historien som fick henne intresserad, samtidigt är det ingen lätt roll hon gör. Men det var jobbigast innan inspelningarna startat. Utan en aning om hur filmarbete går till var det svårt att veta hur allt skulle bli, hur mycket som skulle visas.
Som tur var hade två skolkompisar två mindre roller i filmen, och även om de inte hade scener ihop var det väldigt skönt att kunna prata med någon som var med. Och väl framför kameran var det "bara att köra".

Björn Runge lämnar mycket av utformningen av rollfigurerna år skådespelarna och det var en utmaning för Sofia Westberg att ge liv åt trasiga Vera. Med en lycklig radhusuppväxt i bagaget fick hon gräva djupt och gissa resten om hur Vera är och agerar. Samtidigt fanns ju regissören hela tiden där som stöd.
- Det var helt underbart, det kändes verkligen som om han lyssnade. Man var en del i processen, inte bara en marionettdocka. Och så har han en blick för situationer, hur människor reagerar. Man kunde lita på honom och hans historia.

Sofia Westberg talar eftertänksamt, vill att orden ska betyda något. Har hon inget bra svar låter hon hellre bli än säger något för sakens skull. Trenden att synas till varje pris, verkar henne främmande. Det handlar om integritet mer än att spela svår. Vilket väcker nyfikenhet.
- Vem jag är? Svårt. Som människa, som Sofia ... Jag har lätt att komma försent, men när det gäller brukar jag vara i tid. Jag analyserar sönder ibland. Kan aldrig stanna i saker, utan måste hela tiden ha något nytt. Jag klarar egentligen inte av att bo på ett så litet ställe som jag gör, är ingen radhusmänniska.

Precis som "alla andra 18-åringar" drömmer hon om att resa, se och upptäcka världen. Men just nu har hon knappt någon fritid alls eftersom hon skjutit upp kurs efter kurs till sista terminen och måste plugga hårt för att klara betygen. Sedan gäller att hitta ett jobb, få ihop pengar till de där resorna, kanske plugga vidare utomlands. Fast inte på ett tag, tolv år på raken räcker gott.

Inspelningen av Mun mot mun har lärt henne massor, mer än på tre år i skolan ("nu gråter mina lärare"). Hon ser mer nu, vågar mer och har gett den försiktiga lilla väktaren på axeln sparken. Men skådespelare vill hon absolut inte kalla sig, inte efter bara en roll. Möjligen är hon ett steg närmare, yrket verkar intressant och skulle kunna funka. Men i morgon kanske scenografi eller ljussättare är grejen, det finns så mycket att blanda sig i.

Film har aldrig varit den stora drömmen men nu när hon gjort en filmroll, vill hon gärna göra en till. Testa sig själv, se om hon utvecklats. Och trots rastlösheten hittills i karriären gör hon ett målmedvetet intryck, hon vet vad hon vill och tänker ta chansen när den kommer.
Hon vet bara inte riktigt hur den ser ut ännu.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.