Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ett omodernt sätt att välja ledare

Mer makt, ännu mindre öppenhet. Utnämningen av EU:s president och utrikesminister demonstrerar ett omodernt sätt att välja ledare.

Oron vädras att USA:s president inte lägger den okarismatiska duons namn på minnet. Värre är kanske att han inte förstår sig på den märkliga processen. Kinas president känner sig däremot troligen väl hemmastadd och Rysslands president, som lyckades utse sin vapendragare och företrädare på presidentposten till premiärminister, noterar antagligen inte heller det hela som särskilt konstigt.

Men för alla som inbillat sig att den första presidenten och utrikesministern i EU – med makt att inom de närmaste åren bygga upp den byråkrati som snabbt kommer att cementeras – skulle utses i någon form av genomlysning visar valet en väg som har mycket lite med öppenhet att göra.

Kandidatnamn läcktes till medierna och försvann, tilltänkta kandidater låtsades som om de inte var intresserade, Europas ledare viskade och hummade, statsminister Fredrik Reinfeldt hängde på luren och slog kortnumren till de inflytelserika och de som petats ut i marginalen och förhandlade fram en minsta gemensamma nämnare. Och där stod de plötsligt – president van Rompuy och utrikesminister Ashton – och det pussades och dunkades i ryggar innan allt kunde firas med en öl på ett hak i Bryssel.

Och då kom invändningen att det inte var tillräckligt starka ledare som valts, det borde ha varit personer med större lyskraft som kunde flytta fram positionerna. Frågan är bara vilka positioner.

Problemet är inte endast att många länder baxats in i Lissabon-fördraget med hot och löften för att rösta ja medan andra länder (som Sverige) inte fått rösta alls. Den viktigaste demokratiska kritiken är att insynen i hur den praktiska politiken utformas är kraftigt begränsad. Det finns redan en osäkerhet i många medlemsländer om vilken utrikespolitik – och för den delen också annan politik – som förs av den egna regeringen. Vems röst blir det i det läget som hörs högst, när EU:s president och utrikesminister utan förvarning får USA:s, Kinas eller Rysslands president i luren?

Det informella umgänget mellan världens ledare har en poäng i meningen att det är svårare att demonisera varandra och eskalera en liten konflikt till fullskalekrig om det finns en dialog och personliga band mellan de styrande. Men det är bristen på insyn i vad som sägs och utlovas som är bekymret tillsammans med bristen på ordentliga samtalsuppteckningar som är öppna för granskning.

Att EU med utnämningarna av president och utrikesminister valt taktiken ”hemliga klubben” bådar inte gott och det avhjälps inte med att en propagandakommissionär skall försöka göra EU folkligare.

Mycket kritik kan riktas mot det amerikanska valsystemet men knappast mot den möjlighet som väljarna trots allt har att delta i och iaktta processen. Ingen kandidat kan bli vald som gömmer sig eller hävdar att han eller hon bara ställer upp av plikt mot partiet eller valberedningen.

Efter två års intensiv kampanj har nog president Obama, vicepresident Biden och utrikesminister Clinton svårare att förstå slutenheten inom EU än hur namnen på de nya potentaterna stavas och uttalas.

BRITT-MARIE MATTSSON

om EU:s okarismatiska duo

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.