In English:Kenan Malik: "My pessimism seems justified"
I dag är det ett år sedan beväpnade islamister stormade in på Charlie Hebdos redaktion i Paris och dödade tolv personer, däribland åtta av tidningens anställda. Ett par dagar efter attacken blev jag intervjuad av BBC. Tror du, frågade intervjuaren, att den breda solidaritet med Charlie Hebdo som vi har sett bevis på är ett uttryck för en ny attityd till det fria ordet? Det tvivlar jag på, svarade jag.
Det förekommer visserligen solidaritetsyttringar just nu. Men i grund och botten kommer inte mycket att förändras. Morden kommer snarare att ge näring åt uppfattningen att inga kränkningar är tillåtna. Ett år senare ser min pessimism tyvärr ut att ha varit berättigad. Chocken och ursinnet över den brutala massakern ledde till att många slöt upp bakom offren i efterdyningarna direkt efter morden. Je suis Charlie blev frasen på modet – den syntes i varenda tidning, i vartenda Twitterflöde, i demonstrationer i städer runt om i Europa. Men detta innebar inte att de bakomliggande attityderna till yttrandefriheten förändrades, och inte heller att censurklimatet ifrågasattes i någon djupare bemärkelse. I själva verket hade många till och med svårt att visa solidaritet. Knappt hade nyheten om attacken på Charlie Hebdo börjat sippra ut förrän det dök upp folk som menade att tidningen var en rasistisk institution och att tecknarna kanske inte precis fick vad de förtjänade, men att de i alla fall hade sig själva att skylla efter sina ständiga angrepp mot islam.
Det kanske mest skamliga exemplet på denna vägran att vara solidarisk var när en hel rad författare – bland annat Peter Carey, Michael Ondaatje, Teju Cole, Rachel Kushner och Geoff Dyer – bojkottade amerikanska PEN:s årliga gala i protest mot organisationens beslut att tilldela den franska satirtidskriften Charlie Hebdo 2015 års yttrandefrihetspris. Kushner sa att hon lämnade återbud på grund av Charlie Hebdos kulturella intolerans. Carey var kritisk mot att PEN tycks blunda för Frankrikes kulturella arrogans, då landet inte vill acceptera sina moraliska förpliktelser gentemot en stor och underprivilegierad del av befolkningen. När till och med författare, vars grundläggande arbetsredskap är det fria ordet, vägrar att visa solidaritet med dem som har blivit mördade för att ha uttryckt sig alltför fritt, så vet vi att vår tolkning av yttrandefriheten är problematisk.
Man kan på goda grunder anklaga Charlie Hebdo för en massa saker: att tidningen är barnslig, kanske, eller att den är naiv eller fanatiskt antireligiös eller att den ofta inte är särskilt rolig. Däremot är Charlie Hebdo inte rasistisk. Charlie Hebdo genomsyras av andan från maj 1968 och spyr galla och cynism över alla slags eliter, både politiska och religiösa. Många anklagar Charlie Hebdos redaktion för att vara besatt av islam. Men i februari förra året granskade Le Monde Charlie Hebdos omslag under en tioårsperiod, från januari 2005 till januari 2015, och genomgången visade att bara sju av 523 omslag (1,3 procent) hade någon uttrycklig koppling till islam. Det kan jämföras med de tjugoen omslag – tre gånger så många – som hade den katolska kyrkan som måltavla. Men hur är det då med påståendet att Charlie Hebdo sparkade nedåt i stället för uppåt när man gjorde narr av islam, att man angrep de svagaste i samhället, inte de starkaste? Det är en sak att hävda att satir fungerar bäst när den gycklar dem som förtjänar att bli gycklade. Men det är en helt annan sak att definiera vem det är som förtjänar att bli gycklad. Naturligtvis förekommer det diskriminering och fientliga attityder mot muslimer. Men det innebär inte att varje form av kritik mot islam är att sparka nedåt. Minoritetsgrupper är inte homogena. Det finns maktrelationer inom de muslimska befolkningsgrupperna, precis som det finns maktrelationer mellan olika muslimska grupperingar och inom samhället i stort. Det finns reaktionära personer inom de muslimska grupperna precis som utanför dessa grupper.
Det som kallas en kränkning mot en hel befolkningsgrupp är oftast egentligen en konflikt inom och mellan befolkningsgrupper. Det finns hundratusentals människor – såväl inom de muslimska befolkningarna i västvärlden som i länder med muslimsk befolkningsmajoritet runt om i världen – som ifrågasätter religiöst grundade reaktionära idéer, värderingar och institutioner: författare, tecknare, politiska aktivister, som varje dag riskerar livet genom att trotsa blasfemilagar, stå upp för jämlikhet och kämpa för demokratiska fri- och rättigheter. När dessa progressiva röster öppet ifrågasätter religionen är det inte att sparka nedåt – precis som det inte är det att stå upp mot rasism. Det är dessa progressiva människor vi sviker när vi kräver att kränkningar ska censureras.
Den nordafrikanska befolkningen i Frankrike kallas ofta av politiker och journalister för muslimer. I själva verket är det en i huvudsak sekulariserad grupp. Bara 40 procent kallar sig utövande muslimer, och knappt en av fyra går i moskén. Många politiker, särskilt inom högern och extremhögern, använder beteckningen muslimer för alla franska medborgare av nordafrikanskt ursprung för att rättfärdiga diskriminering, ge dem rollen som den andre och antyda att de egentligen inte hör hemma i Frankrike.
Vi måste stå upp mot den sortens rasism – inte genom att fördöma all kritik mot islam, utan genom att värna om fri- och rättigheter för alla personer med nordafrikanskt ursprung, såväl troende som icke-troende, samtidigt som vi värnar om samma rättigheter för dem som kritiserar och förlöjligar islam och till och med framhåller att det är viktigt att de finns.
Charlie Hebdo driver en hård polemik mot islam. Tidningen driver också en hård polemik mot diskriminering av invandrare och minoriteter. Under det senaste året har man riktat skarp kritik mot EU:s känslokalla reaktioner på flyktingkrisen. En skämtteckning som raljerade över att Europa gör anspråk på att vara kristet föreställde en Jesusliknande gestalt som gick på vattnet och inte låtsades om ett barn som höll på att drunkna. Kristna går på vattnet, löd bildtexten, och muslimska barn sjunker. Bildens rubrik var Bevis på att Europa är kristet. En annan teckning, som drev med den europeiska konsumtionskulturen, anspelade på det fruktansvärda fotot av Alan Kurdi, den drunknade syriska pojken vars kropp flöt i land på en strand i Turkiet. Teckningen föreställde ett litet barn som låg på mage i vattenbrynet intill en McDonald’s-liknande reklamskylt som utlovade två barnmenyer till priset av en. Så nära målet …, löd bildtexten. I en ledare fördömde man Europas skenheliga reaktioner på flyktingkrisen och jämförde dagens likgiltighet inför flyktingarnas svåra situation med hållningen till judar som flydde från nazisterna.
Charlie Hebdos kampanj mot EU:s hjärtlöshet är det senaste av en lång rad exempel på hur tidningen tar ställning för minoriteter och invandrare – från motståndet mot DNA-tester på invandrare till kampanjer mot nedsvärtningen av romer. Jag vill påstå att tidningen med den här meritlistan utan vidare överträffar många av de kritiker som stämplar den som rasistisk.
En tidskrift som är så anarkistisk som Charlie Hebdo och som inte har någon fastslagen redaktionell linje kommer förstås oundvikligen att innehålla en blandning av bra och dåliga ståndpunkter. Många av tidningens ställningstaganden håller jag inte med om. Charlie Hebdo har ofta uttryckt starkt stöd för den franska laïcitéprincipen. Laïcité brukar översättas med sekularism. Men det är som sekularist som jag vänder mig mot den här principen. Sekularism kräver åtskillnad mellan stat och religion. Laïcité syftar däremot på ett slags statligt påbjuden religionsfientlighet.
Om man är för laïcité betyder det emellertid inte att man är rasist, på samma sätt som man inte nödvändigtvis är antirasist för att man är emot laïcité. Människor kan i god tro argumentera för fördelarna med laïcité. Något man däremot inte kan hävda i god tro är att Charlie Hebdo är en rasistisk institution. Men det tycks vara tunnsått med god tro i debatten om Charlie Hebdo. När Charlie Hebdo publicerade satirteckningar om Europas reaktioner på flyktingkrisen var det tusentals människor på sociala medier som fördömde tidningen – för att den hånade flyktingar. Den brittiska organisationen för svarta jurister hotade till och med att dra Charlie Hebdo inför den internationella brottmålsdomstolen för uppvigling till hatbrott och hävdade att tidskriften var ett exempel på Frankrikes moraliska förfall.
Kontentan av allt det här är att själva teckningarna i Charlie Hebdo paradoxalt nog är ovidkommande i fälttåget mot tidningen. Det som gör Charlie Hebdos kritiker så rasande är vad tidningen som institution symboliserar. Dess verkliga brott är inte att den är rasistisk utan att den trotsar något som har blivit ett kategoriskt budord för många demokratiskt sinnade människor av i dag: Du skall icke kränka.
Under de senaste tjugo åren har det också vuxit fram något som vi kan kalla ett moraliskt krav på censur, en uppfattning som säger att vi, eftersom vi lever i ett mångfaldssamhälle, måste övervaka det offentliga samtalet och inskränka yttrandefriheten för att inte kränka olika kulturer och religioner.
Det ironiska är att samtidigt som kravet på censur ofta framförs i antirasismens namn, så är det minoritetsgrupperna själva som blir hårdast drabbade av denna censurkultur. I ett mångfaldssamhälle är det både ofrånkomligt och viktigt att människor kränker andras ömma punkter. Ofrånkomligt eftersom det inte går att undvika konflikter när det finns många olika, djupt förankrade trosuppfattningar. Och det är bättre att lösa sådana konflikter öppet i stället för att tysta ner dem i respektens eller toleransens namn.
Och viktigt eftersom alla slags förändringar och framsteg i samhället kräver att en del djupt rotade ömma punkter blir kränkta. Så får du inte säga! lyder alltför ofta de mäktigas reaktion när deras makt ifrågasätts, oavsett om det handlar om politiker eller religiösa ledare. Om man accepterar att man inte får säga vissa saker accepterar man också att vissa sorters makt inte får ifrågasättas.
Själva föreställningen om kränkningar bygger på att vissa trosföreställningar är så viktiga eller värdefulla för vissa människor att de måste undantas från möjligheten att bli hånade eller karikerade eller ens kritiserade. Principen om det fria ordet är viktig just för att den utgör ett ständigt ifrågasättande av uppfattningen att vissa frågor är oberörbara och därför också fungerar som ett ständigt ifrågasättande av makten.
När vi i toleransens eller respektens namn ger upp vår frihet att kränka begränsar vi vår möjlighet att ifrågasätta makthavarna och därigenom att stå upp mot orättvisor. Det är därför yttrandefriheten är särskilt viktig för minoritetsgrupper och för dem som saknar makt.
Det som verkligen är rasistiskt är att tro att det bara är fina vita demokratiska människor som ifrågasätter religionen och försöker slå hål på dess inbilskhet och att de är de enda som klarar av satir och skämt. De som hävdar att det är rasism eller islamofobi att driva med islam verkar, precis som rasisterna, tro att alla muslimer är reaktionära. Det är här vänsterns antirasism går hand i hand med högerns islamofobiska intolerans.
Vi känner oss förfärligt ensamma, sa Charlie Hebdos ekonomichef Éric Portheault i början av veckan. Vi hoppades att även andra skulle hålla på med satir. Men det är ingen som vill göra gemensam sak med oss i den här kampen, eftersom den är farlig. Man kan dö av den.
Det är inte riktigt sant. I länder som Pakistan, Bangladesh, Saudiarabien och Egypten riskerar författare och satirtecknare ständigt livet genom att säga det som inte får sägas och stå upp mot uppfattningen att ingen får kränka religionen. När fem bangladeshiska bloggare förra året blev mördade för sina påstådda hädelser vittnar det både om hotet och om deras mod.
Men i västvärlden stämmer det Portheault säger. Alltför många vill hellre fördöma kränkande yttranden än inskränkningar av yttrandefriheten, och det beror inte bara på feghet utan på att det har vuxit fram ett moraliskt krav på censur i toleransens namn. Det är det som är det stora sveket.
Översättning: Helena Hansson
Det franska satiriska veckomagasinet Charlie Hebdo angreps den 7 januari 2015 av två beväpnade islamister som brutalt mördade tolv personer, bland andra fem av tidningens tecknare. Efter attentatet hölls en rad demonstrationer för tryckfrihet och yttrandefrihet runt hela Europa under mottot ”Je suis Charlie”, ”Jag är Charlie”. Ett år efteråt - hur ser världen ut?
Kenan Malik är författare och debattör. Han bor i England och medverkar sedan många år på GP:s kultursidor. Han skrev senast om hur de europeiska ländernas politik bar ansvar för flyktingkrisen som sedan 1993 kostat 25000 människor livet när de försökt ta sig in över Europas gränser.
