Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ernst Billgren och Jan Åman (red) | Den andra vägen

Ernst Billgren och Jan Åman har samlat in ett antal berättelser om den konstnärliga processens mysterier i en antologi. Sinziana Ravini rekommenderar den till den som tappat tron på konsten och vill få den tillbaka.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Ernst Billgren och Jan Åman (red)

Den andra vägen. En bok om konsten att bygga luftslott och de ögonblick då det verkligen händer.

Bonniers

Vad händer när en konstnär och en curator slår sina huvuden ihop? Ja, då kan denna oändligt fascinerande kammare som få personer (om ens någon) får ta del av, öppnas upp och möbleras om.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ernst Billgren och Jan Åman har nu tagit sig an kreativitetens kulisser i en liten antologi där konstnärer och curatorer (de flesta verksamma i Sverige) bjudits in att reflektera över den konstnärliga processens mysterier. Här finns inga interventioner mellan skribenterna. Men vi får blicka in i var och ens lilla arbetsvrå.

Det är en fantastisk liten antologi som startar i en liten fabel: en grävling och en räv sitter och talar med varandra i en snårig skog. Grävlingen säger bland annat: ”De som söker konstnärliga insikter och vill utvecklas gör bäst i att hålla sig under jord och streta på i gångarna”. Räven svarar då: ”Det du säger är felaktigt, utveckling nås genom nya intryck och konstnären måste därför löpa över de öppna vidderna där det oförutsägbara kan ske”.

Ja, det är ingen mindre än redaktörerna själva, Billgren och Åman, som skrivit texten. Men vem är vem? Är den romantiske grävlingen konstnären Billgren och den sluga räven curatorn Åman? Frågan lämnas öppen. Jag tolkar detta som en vink om att skillnaden mellan konstnärens och curatorns roll inte är så stor när det kommer till kritan. Båda måste gräva där de står och försvinna under jorden med jämna mellanrum, för att sen anta rävens, den strategiska överlevarens sluga gestalt.

Nu över till de enskilda bidragen: Dan Wolgers bekänner att han aldrig någonsin förvärvat någon kunskap som han fördjupat sig i, men att konsten alltid varit hans livboj. Helene Billgren har skrivit en fantastisk ”kick-ass” text där hon bland annat berättar en mycket behjärtansvärd historia om hur hon tog hämnd på en ”elak” kritiker (Nils Forsberg) som ansåg att hon inte kunde måla: genom att skjuta fokus från det personliga till det kreativa och göra en hel ”Nils forsberg utställning” med ”Nilstapeter, snornäsduk, långfingerfoton”, m m. En sanslöst rolig berättelse om konstens triumf över kritiken.

Här finns också en väldigt fin text av kritikernestorn Ulf Linde som återberättar en gammal tolkning av Duchamps mytomspunna Glaset. Bruden representerar konsten och ungkarlarna publiken. Sen berättar han om sitt förhållande till schack och hur Duchamp, genom att dra sig undan och försvinna in i schackspelandet lyckades ”lura hela världen”.

Här finns också ett samtal mellan konstnären Carsten Höller och stjärncuratorn Hans Ulrich Obrist som går in på de transkulturella dimensionerna i restaurangen Double Club – en klubb som Höller startade och drev i några år, där hälften av restaurangen var ”västerländsk” och hälften ”kongolesisk”, men också Höllers omtalade rutschbane-installation på Tate Modern för några år sen, som fick kritiker att skriva ”Får konst vara rolig?”.

Hans Ulrich Obrist avslöjar här också en gammal dröm – att skapa en ”amusement park”, vilket får mig att tänka på hela den här generationens gemensamma nämnare – önskan att aldrig växa upp. Inte minst den idealistiska relationen till konstens möjligheter. Men sen tänker jag, om vi inte är idealistiska, vad är vi då? Även Daniel Birnbaum har bidragit med en rolig anekdot som går tillbaka till en medeltida förlaga till Rauschenbergs get, vars värde, hypotetiskt sätt, skulle kunna finansiera hela Modernas utställningsprogram i ”närmare ett sekel”. Birnbaum fastslår dock: ”Konst handlar inte om pengar. Konst handlar om mening och brist på mening”. Här är jag beredd att hålla med, även om den konst som Birnbaum oftast visar, är oftast både pengakrävande och pengagenererande.

Leif Elggrens mästerliga skönlitterära text hade jag gärna sett i en fullutvecklad romanform, det handlar om några livsavgörande moment i hans barndom, som dagen han sket på sig i skolan och hur den skambelagda skiten spred sig över hela hans syn på skolsystemet. Han berättar också om dagen då hans far blev antastad av ett par huliganvänner.

Sättet Elggren behandlar denna episod i sin konst är fruktansvärt inspirerande. Lika inspirerande, men från ett helt annat håll är, curatorn Magdalena Malms bidrag. Malm minns hur det var att växa upp, att ständigt vistas i ett melankoliskt rum av längtan efter starka livsavgörande möten, för att sedan finna det i konsten. Här ges en riktigt gripande skildring av mötet med verket Chopins Hjärta – ”ett rum för lidandets lindring”, och en hel del andra klokheter.

Hur ser huvudredaktörernas egna bidrag ut? Jan Åman har skrivit en rätt fin historia om sin relation till Joseph Brodsky, Nobelpristagaren. Åmans reflektioner kring hur det är att kastas i exil och hur man så att säga står emot alla frestelser. ”The trick is to see the tricks”. Exakt vad det är för tricks Åman ser och sammanhang han försöker undvika, får vi dock aldrig veta. Vad gäller Billgren själv, har han aldrig varit så intressant i skrift som nu. Det kan också bero på att det är dagboksanteckningar det handlar om, och inte några receptbelagda oneliners.

Jag kan varmt rekommendera denna antologi till alla som tappat tron på konsten och som nu vill finna en väg tillbaka. Det gnistrar till på många ställen men här finns även en och annan fälla. ”Den andra vägen” vill vi alla vandra. Att dessa alternativa vägar snabbt blir motorvägar är onekligen konstens stora tragedi. Om detta talas det inte så mycket om i boken. Kanske för att alla egentligen söker efter ”den tredje vägen” och de som hittat den, vill vandra på den i fred.