Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Epoken Gaddafi är över

Efter 42 års diktatur är epoken Muammar Gaddafi definitivt över. På torsdagen dödades Libyens förre ledare.

Det var 1 september 1969 som Muammar Gaddafi tog makten i en militärkupp och störtade den svaga monarkin. Bland de första besluten som den 27-årige officeren och hans revolutionsråd fattade var att nationalisera oljan.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det togs inte väl emot av de europeiska och amerikanska oljebolag som dittills kontrollerat all oljeutvinning i Libyen. Andra uppfattade nationaliseringen som en progressiv handling som skulle gynna det libyska folket.

Relationerna med västmakterna försämrades. Det visade sig att det inte bara var med ord som Gaddafi stödde separatister och terrorister i Mellanöstern, Nordafrika och i europeiska länder som Storbritannien, Italien och Spanien. Han gav dem pengar, vapen och utbildning. Hans egna agenter genomförde flera terrordåd, där bomben i ett amerikanskt passagerarplan över Skottland julen 1988 är det mest kända.

Och det dröjde inte länge innan revolutionshjälten framstod som en tyrann – en inte helt ovanlig utveckling. Han skapade ett system med så kallade folkkommittéer som på alla plan i det libyska samhället var överordnat statsapparaten. Naturligtvis var han själv ledare för den högsta folkkommittén av alla.

1975 lade han fram sin vision om hur inte bara Libyen utan även resten av världen borde styras. Gröna boken, som den kallas, är ett mischmasch av socialism, islamism och storhetsvansinne.

Med åren blev just storhetsvansinnet allt tydligare. Han kallade sig vid flera tillfällen för kung över Afrika och utnämnde sig i våras även till Sydamerikas härskare.

Han tycktes lägga sig vinn om att framstå som excentrisk. Hans närmaste livvakt bestod av kvinnor. När han träffade utländska dignitärer höll han timslånga anföranden. Och under statsbesök utomlands krävde han att få bo i sitt tält, mån om att framhäva sina beduinrötter.

Men även om många i väst drog på munnen åt hans eskapader hade de flesta libyer lätt att hålla sig för skratt. Under Gaddafis nyckfulla styre kunde ingen känna sig säker. Den som var hans vän den ena veckan kunde vara fiende nästa – det gällde även hela klaner.

Mänskliga rättigheter var inte värda ett vitten. Till exempel lät han 1996 bereda plats för nya politiska fångar i ett fängelse i Benghazi genom att skjuta ihjäl 1 200 fångar som redan satt där.

Den händelsen visade sig till sist vara avgörande.

15 februari i år demonstrerade anhöriga till de mördade fångarna i Benghazi mot att deras ledande advokat hade fängslats. Redan dagen därpå fick de anhöriga sällskap av andra stadsbor som ropade slagord mot diktaturen.

Det var startskottet för den revolt som snabbt spred sig till stad efter stad och som i augusti ledde till att rebellerna intog huvudstaden Tripoli.

Gaddafi flydde – och nu är hans epok definitivt över.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.