Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Enad front mot Gaddafiregimen

Det är ovanligt att se en så enad front som den mot Muammar Gaddafis Libyen – men det finns två motsvarigheter det senaste kvartsseklet. Och precis som då har stormakterna folkrätten på sin sida.

Folkrätten definieras i huvudsak av två faktorer: Genèvekonventionerna och resolutioner i FN:s säkerhetsråd.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Enligt Ove Bring, professor i folkrätt, har ansvaret för det libyska folkets beskydd gått över till det internationella samfundet på grund av regimens agerande.

I sådana fall är det till och med möjligt att agera utan ett beslut i säkerhetsrådet – det kan man få i efterhand om situationen är så uppenbar som nu.

FN:s tidigare rättschef Hans Corell anser även han att FN inte bara borde utan måste ingripa mot Gaddafi. Corell tycker att man även bör överväga en militär insats på marken.

– Det är helt otänkbart att denne man ska fortsätta att regera landet, sade han till TT.

Folkrätten har de senaste 25 åren två gånger gett en front av stormakter möjligheten att agera på samma sätt.

1990 då Kuwait invaderades av Irak och Saddam Hussein införlivade landet som en irakisk provins.

En enig omvärld samlade styrkorna och kunde våren 1991 driva ut de irakiska styrkorna ur Kuwait efter ett 100-timmarskrig. FN-mandatet tillät inga fortsatta aktioner, och de USA-ledda FN-styrkorna gjorde därför i stort sett halt vid Iraks gräns.

Terrordåden i USA 11 september 2001. Då var enigheten lika stor: USA hade rätt att hämnas. Målet för angreppet var det talibanstyrda Afghanistan där al-Qaida hade sin hemvist.

Vid andra tillfällen de senaste åren har världens överlägset starkaste krigsmakt, USA, agerat utan stöd i folkrätten. Det gällde Nato-bombningarna mot Jugoslavien 1999 och invasionen av Irak 2003.

Vad kan omvärlden egentligen göra? Den omtalade flygförbudszonen gör förmodligen bara en marginell skillnad, eftersom Gaddafis offensiv mot Benghazi till allra största delen sker med markstyrkor.

Därför kommer FN-alliansen också att genomföra flygangrepp mot stridsvagnar, artilleri, militära flygfält hangarer och luftvärn.

Med militära medel kan FN-alliansen sätta kraft bakom det internationella kravet på ett omedelbart eldupphör.

Men det är inte bara omsorg om Libyens folk som får stats- och regeringschefer att agera. Två tydliga exempel är ledare som till en början var mycket skeptiska till aktioner, för att senare bli drivande i frågan.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy behöver revanschera sig efter färska klavertramp, som när hans utrikesminister Michèle Alliot-Marie erbjöd Tunisiens president Ben Ali fransk kravallpolis mot demonstranterna.

Italiens premiärminister Silvio Berlusconi, personlig vän till Gaddafi, har meddelat att Libyenkrisen nu tar all hans tid. Han hinner därför inte inställa sig till en rättegång i morgon, där han skulle bemöta anklagelser om mutbrott.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.