Slutenheten i den socialdemokratiska valprocessen förvandlades i går till största möjliga öppenhet när Stefan Löfven valdes till partiledare. Förutom den partistyrelse som skulle förrätta valet var salen i Fotografiska museet fylld av tidigare partiledare, exministrar och allsköns prominenta socialdemokrater. Plus journalister och tv-kameror.
Till skillnad från sin företrädare lär Stefan Löfven få en smekmånad utan större yttre störningar. Han höll ett något långt, men tämligen sympatiskt tal, utan överdrifter och ogenomtänkta utspel. Om motsatsen skapade jubel för ett år sedan vid Juholts kröning, föreföll Löfvens lugna stil desto mer uppskattad denna gång.
Redan kvällen före kom en första signal om att Socialdemokraterna nu kan vara på väg mot en mer resultatinriktad och mindre taktiserad politik. Partiet är överens med regeringen om villkoren för nästa veckas förhandlingar om den så kallade europakten. Det var ett långt steg bort från Juholts tidigare icke förhandlingsbara nej. Löfven gjorde i gårdagens tal också flera tydliga markeringar om vikten av en aktiv Europapolitik, något som pekar framåt.
Några besked om den övriga laguppställningen blev det inte. Även om Löfven gjorde en bred politisk genomgång i sitt tal – han kallade sig feminist och ville sätta jobbpolitiken främst – var det ont om mer klargörande besked. Det är bra för den politiska debatten om S kan flytta fram positionerna just om jobben, men i går hade Löfven inte mycket mer att erbjuda än allmängods som "aktiv näringspolitik" och mer utbildning.
För honom startar nu en period när det gäller att både aktivt lyssna in partiet och ändå tydligt gripa rodret. Att en del företrädare gärna vill se honom som partiets fånge visade sig under gårdagen inte minst i kärnkraftsfrågan, med krav på att han nu måste avsvära sig sin tidigare positiva grunduppfattning.
Det återstår att se hur han klarar balansgången. Men med Löfven kan förhoppningsvis ett mer konstruktivt politiskt samtalsklimat utvecklas. I så fall är mycket vunnet.
GP 28/1 -12