Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

En pappas kärleksförklaring

Jag skulle skriva ett debattinlägg om Downs syndrom och fostervattensprov. Det blev en text om kärleken till sonen Jack, nio månader.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jack är nio månader. Spjälsängen kastar skuggor i rummet. Det lyser mellan spjälorna. Jag vaknar varje morgon av det där ljuset. När jag tittar ner i hans säng ser jag ljuskällan där. Två blåa ögon och ett mulligt ansikte som skiner upp i ett enormt leende när sömniga skäggstubbspappan visar sig. Min pojke vrider sig i lycka och när jag lyfter sexkilosleendet ur sängen bubblar ett jollrande skratt fram. Pyjamasen är lite fuktig av svett. Vi hänger nattens drömmar på tork.
Dadaism på skötbordet. Pappan härmar pojken och vi är kära i varandra. Så enormt förälskade i varandra. Snart flyger grötklickar omkring i köket. Vara vit pojkes slav. Om det nu finns lyckliga slavar. Sedan startar ett inferno av bygga kloss, läsa bok, pussa kind, välta runt, gråta låtsas, gråta riktigt, skrika riktigt jävla riktigt, kasta puré, mosa mat, öva kryp, prata försäkringskassa, sova famn, tänka pengar, vakna mys, grubbla renovering, längta mamma, hämta post, suga tumme.
Den grötfläckiga trasmattan ringlar som en blå boaorm på köksgolvet. Den sträcker sig från kylskåpet fram till diskbänken där dess huvud blänker barn. Här ligger Jack och babblar något om indianer. Pappa diskar och tänker på ekonomin. Plötsligt får jag något hårt i skallen. Jag tittar upp för att se ur vilket skåp tallriken kom. Alla skåp är stängda. Det är ingen tallrik som knockat mig. Det var det dåliga samvetet som slog ner. En bra pappa står kanske och diskar men han står inte och tänker på ekonomi när babyn försöker prata med honom. Pang igen. Och inte pratar han med sitt barn för att han måste. Man ska prata med sitt barn för att man vill. Pang ännu en gång. Jag har försummat mitt barn.
Jack har tystnat och jag tittar ner på boaormen. Jag hade väntat mig en förebrående blick. Men Jack har inte lärt sig vad förebråelse är. Men han vet vad kärlek är och han ler mot mig och säger på ett språk utan ord. "Pappa, jag älskar dig. Ska vi leka indianer?"
Jag befriar Sitting Bull ur ormens grepp och kastar honom upp på indianhästen som är jag. "Indianer rider barbacka!", skriker Sitting Bull och vips så har hästen slitit av blöjan och vi virvlar i vardagsrummet i jakt på cowboysare. Pilar genom vit mans kött och Sitting Bull väntar på en ruffig saloon (läs babysitter) då hästen springer ut och hämtar skatfjädrar till Sitting Bull som nästan börjat gråta för att han inte fått någon fjäderskrud. Upp på hästen igen och ut på vidderna. Snart blir Sitting Bull hungrig och lyfts gråtande av hästryggen.
Puré och prat om livet
Vi äter puré och talar om livet. Mamma ringer från jobbet och blir förskräckt när jag meddelar att Jack inte är hemma. Sitting Bull avslöjar sitt alibi genom ett ljudligt rap följt av ett babagaba från barnstolen.
Jack somnar i sin stol med ett kaffemått i handen. Jag ser på honom. De mjuka kinderna och det ännu fjuniga håret. Han biter om överläppen. Tigerrandig body. För 30 år sedan, 30 mil bort, satt jag och sov i de där kläderna. En underligt stark värme kramar mitt bröst. Ömhet tror jag att det kallas, men ordet känns futtigt. Jag står och ser på min son och önskar att jag kunde hitta ett bättre ord för den där varma känslan. Konstigt nog kommer jag att tänka på ångest, för det handlar verkligen om ett liknande tryck över bröstet. Man önskar att man kunde lära känna det där tillståndet på riktigt. Utvinna något ur det. Krama ur ett par droppar. Destillera den totala kärleken. Ömheten.
Jag bär Sleeping Bull till soffan. Lägger honom på mitt bröst så att jag kan känna den lilla andedräkten mot min hals. Sluter ögonen och låter känslorna storma.

Peter Titus
lärare på vuxenutbildningen, Lilla Edet

* Jag skulle skriva en text om Downs syndrom. Min son har nämligen detta handikapp. Ju längre in i texten jag kom, desto starkare blev känslan av att nu måste jag snart skriva om något problem. Om något av hans tillkortakommanden, något om hans begränsade intellekt, något om hur orättvis världen är, något om vilket fantastiskt land vi lever i, något om vårdbidrag, något om språkinlärning, något om byråkrati, något om sjukgymnastik och snygga logopeder. Något om Downs syndrom. Men inget av det där kändes relevant. Och just detta utelämnande av det irrelevanta, är ett inlägg i den stundtals horribla debatt som pågår kring Downs syndrom, fostervattensprov, nupptest och allt vad det heter.//Peter Titus.