Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

En ny stad växer fram

1800-talet innebar dramatiska förändringar för Göteborg. Fästningen raserades, en stad växte fram med kanaler, järnvägar, spårvagnar, industrialisering och ny teknik i form av ångmotorer, gasljus, el och telefoner, skriver Ola Nylander.


År 1866 fastställdes en ny stadsplan för ett utvidgat och stort Göteborg. Den nya stadsplanen var en rutnätsstad som utgick från staden innanför vallgraven. Kungsportsavenyn som började vid Karlsporten planerades som den nya stora gatan. Victoriagatan var söderut en förlängning av Magasinsgatan. Odinsgatan var österut en förlängning av Hamnkanalens riktning. I väster lades en rutnätsplan ut för Järntorget och Långgatorna. Nya bostäder för en snabbt växande stad var en nödvändighet. Omgående började kvarteren kring Avenyn och Storgatan bebyggas. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Under 1850-talet etableras textilindustrier, bryggerier, metallverkstäder, varv och sågverk i och runt om Göteborg. Antalet fabriksarbetare mångdubblades och Göteborgs befolkning ökade från 26 000 till 45 000 mellan åren 1850 och 1865, nästan en dubblering på 15 år, vilket följdes av en ny dubblering i nästa 15-års period till 100 000 invånare i slutet av 1880-talet. En viktig del i Göteborgs omvandling till industristad var järnvägen Göteborg – Stockholm som öppnades för trafik 1862. Den nya stationen och spårområdet placerades över den östra delen av vallgraven som inför spår och stationsbygget fylldes igen 1853. Framför stationen anlades Drottningtorget. Ungefär vid Hotell Eggers, låg tidigare Drottningporten, vilken var det befästa Göteborgs port mot norr. 1879 tillkom Bergslagens järnväg med stationshus vid Gullbergsvass.

Även övrig kommunikation utvecklades genom all ny teknik. 1854 öppnades den första telegrafförbindelsen mellan Stockholm och Göteborg. Meddelande som kom till en station bars ut som telegram till mottagaren. I slutet av 1870-talet började telefoner användas i Sverige och redan 1877 kopplade grosshandlare Gibson en egen telefonlinje mellan kontoret i Göteborg och Jonsered. 1883 invigdes en fem mil lång telefonlinje mellan Alingsås och Göteborg. 1889 kunde man ringa till Stockholm. Telefonen användes under hela 1800-talet främst av de väletablerade i samhället. 

De flesta som flyttade till Göteborg och andra städer för att söka jobb kom från intilliggande landsbygd. Den stora inflyttningen under 1850- och 1860-talen till jobben inom industrin medförde en svår bostadsbrist. Till en början packade man ihop sig i den befintliga bebyggelsen. 25 procent av arbetarbefolkningen var inneboende och det kunde bo 10–15 personer per rum. Man tvingades också bo i källare och på vindar. 
Bostadsbristen innebar att även gårdsbebyggelsens bagarstugor, brygghus och förråd omvandlades till simpla bostäder. Ofta med enkla brädväggar och jordgolv.  

Göteborg var ökänt för dåliga bostadsförhållanden, bland annat förekomsten av många källarlägenheter. I en bostadsundersökning 1860 konstaterade stadens Sundhetsnämnd att det ”omöjligen i dessa små och låga rum kunde erhålla ens det minimum kubikfot luft som anses oundgängligt för hälsan”. När myndigheterna 1889 genomförde en ny bostadsundersökning registrerade man uppemot 200 källarbostäder bara i stadsdelarna Haga, Annedal och Landala. Det var förfärliga bostadsförhållanden med grova sanitära olägenheter där stora familjer delade samma rum. 

Varken myndigheter eller fabriksägare tog ansvar för boende och bostadsbyggande. Bostadsfrågan sågs som en helt privat angelägenhet och något man fick ordna på egen hand. Ett sätt att lösa boendet var att arbetare gick samman och byggde egna bostäder. Vid Lindholmens varv byggde arbetslag egna bostäder i fyra-, sex- och åttamannahus, beroende på hur många arbetarfamiljer som hjälptes åt med bygget. Husen byggdes i trä, i två våningar med källare och vind. Lägenheterna var på ett rum och kök. Lindholmen är idag bevarat och en av stans finaste exempel på före detta arbetarstadsdelar.

Det förekom också byggande av bostäder på spekulation. Efter 1864 års lag om näringsfrihet var inte byggmästare en skyddad titel längre, och det byggdes många dåliga bostäder utan kompetens. 

Även bostadsbyggande som välgörenhet förekom. Filantroper som Robert Dickson gjorde en sådan insats för att minska bostadsbristen i Göteborg. Genom en donation startades Dicksonska stiftelsen för att bygga bostäder för mindre bemedlade. Lite smolk i bägaren var att Dickson samtidigt anklagades för att göra tvivelaktiga affärer i Norrland där hans bolag köpte skog av bönder genom att vänskapligt bjuda dem på sprit. När de var tillräckligt berusade inleddes förhandlingarna om skogen. Många bönder accepterade på fyllan ett alltför lågt pris för sin skog. I uppmärksammade rättegångar 1842–50 anklagades också Dicksons för att ha sågat och sålt timmer som olovligen var avverkad på kronoskog, det vill säga inte hans egen skog. I samband med rättegång mot Dicksons myntades begreppet baggböleri, namngivit efter Dicksons sågverk Baggböle utanför Umeå.
Förutom trångboddheten var de dåliga bostadsförhållandena också grogrunden för sjukdomar och allmän ohälsa. Göteborgs fattiga kvarter härjades på 1850-talet nästan varje sommar av koleraepidemier. Den sista koleraepidemin i Sverige inträffade så sent som 1873. I mitten av 1800-talet konstaterade den brittiske läkaren John Snow att det fanns ett samband mellan kolera och förorenat vatten. I slutet av 1800-talet utvecklade vetenskapsmän som Louis Pasteur och läkaren Robert Koch grunderna för den bakteriologi vars rön skapade förutsättningar för bättre vattenhygien i städerna.

Insikten om sambandet dåligt vatten, avfall och sopor som bara kastades på gator och torg och sjukdomar var en bidragande orsak till att Göteborg fick kommunal renhållning 1885. Dessförinnan var det privata bolag som skötte hämtning och tömning av stadens latriner. I Göteborg fanns ett speciellt system med kalkade latriner som kallades pudretter. Under gårdarnas utedass fanns kistor som stod på räls och som varje dag drogs ut och pudrades med kalk, en desinficerande åtgärd för att minska smittorisken. Latrinkistorna tömdes av ett privat bolag på en stor depå vid Gullbergsvass. Där blandades latrinavfallet med kalk och såldes sen som gödsel till traktens bönder.

All ny teknik påverkade också bostäderna. Under 1860-talet blev fotogenlampan vanlig som ljuskälla. Innan dess var det främst ljuset från spisen i köket eller stearinljus som var bostadens enda ljuskällor. I mitten av 1800-talet började Göteborgs gator att lysas upp av gaslampor. Sveriges första gasverk byggdes i Göteborg 1846. Än större dramatik var det när den första elektriska glödlampan tändes i Göteborg på Chalmerska Slöjdskolan 1882. Två år senare startades det första elverket på Kyrkogatan 44. Uppvärmningen av bostäderna skedde traditionellt med vedspisen i köket, samt kakelugnar och kaminer i varje rum. Under 1840-talet introducerades järnspisen, vilket var en stor teknisk utveckling för matlagningen i bostaden. Under 1880-talet blev gasspisen allt vanligare. 

Vasastans stenhus med stora våningar blev bostäder för burgna Göteborgare. En väl bevarad gatumiljö i stadsdelen där mycket få förändringar har ägt rum är Storgatan. På Storgatan 41 bosatte sig byggmästaren August Krüger 1877 i ett eget byggt hus, ritat av arkitekten J A Westerberg, med fasader i nyrenässans. Byggnaden var socialt uppdelad. I bottenvåningen fanns affärs- och verksamhetslokaler. En våning upp låg ”piano nobile” – den förnämsta våningen, och det var där Krüger med familj bodde. Det är också den våningen som har den rikaste fasaddekorationen. Sedan avtar dekorationsmängden – liksom förnämiteten – uppåt i huset, till de enklaste och billigaste lägenheterna på våning fem. 

Gården nåddes med häst och vagn via en port från Chalmersgatan. På gården fanns stall, förråd och gårdsbostäder. Gårdshusens fasader var utan dekorationer. Krügers hus var modernt och hans egen tiorumslägenhet var till och med utrustad med badrum. Förutom paret Krüger och deras tre barn tillhörde fyra pigor hushållet. I en lägenhet i gårdshuset bodde Krügers kusk med familj. I våningen ovanför Krüger bodde familjen Hertzman, som bestod av pappa Oscar Hertzman och hans tre barn, hans syster, en inneboende bror samt tre pigor. Livet på Storgatan 41 finns skildrat i romanen Fönstret mot Allén, skriven av yngsta dottern Gurli Hertzman-Ericson.

En typisk Göteborgsk arbetarbostad var landshövdingehuset. Det var ett hus med en bottenvåning i sten och två våningar i trä. Billiga och enkla hus att bygga. Hustypen utvecklades av ett kooperativt bolag, lett av snickaren Johannes Nilsson. Men ett så högt hus i trä var en tveksam konstruktion ur brandsynpunkt, och fick specialgodkännas av landshövdingen Albert Ehrensvärd innan det första huset kunde byggas i Annedal 1875. Därav namnet. Sen följde hela stadsdelar med landshövdingehus i Landala, Majorna och Olskroken. Ett fint exempel på Landshövdingehus från 1890-talet finns i kvarteret Kolumbus, vid Kaptensgatan i Majorna. 

1879 kördes den första hästdragna spårvagnen i Göteborg, på linjen Brunnsparken – Stigbergstorget. Nya och snabba kommunikationer var en förutsättning för att kunna bygga ut Göteborg. Under kommande år byggdes spårvagnslinjer till Redbergslid, Getebergsäng och Slottsskogen.

1800-talet innebar dramatiska förändringar för Göteborg och göteborgarna. Fästningens rasering, en stad som växte fram, kanaler, järnvägar, spårvagnar, industrialisering och ny teknik i form av ångmotorn, gasljus, el och telefoner. Därtill en rekordstor befolkningsökning från 20 000 invånare år 1800 till 120 000 invånare hundra år senare. Vid sekelskiftet 1900 är Göteborg en snabbt växande storstad, men med stora sociala skillnader mellan fattig och rik. En stad med politiska spänningar där arbetarrörelsen växer sig stark och blir en politisk maktfaktor. Men det hör till kommande berättelse om 1900-talet.