Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

ENIGA. Decemberöverenskommelsen är skadlig för Sverige.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

En mörk skugga vilar över riksdagen

Det gångna riksdagsåret har visat upp politiker som inte förmått sätta landets bästa framför kortsiktig partitaktik.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Idag går riksdagsledamöterna på sommarlov. En mörk skugga har emellertid vilat över riksdagsåret. Valet i september gav Sverige den svagaste regering landet haft sedan Ola Ullstens kortlivade Folkpartiregering 1978-1979. Grundproblemet är att de två traditionella blocken i svensk politik vägrar inse att den politiska kartan ritats om.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

De tre rödgröna partierna ökade tillsammans sin väljarandel med 0,01 procent. Det är svårt att se det som en seger. Något starkt mandat från väljarna för vänsterpolitik var det definitivt inte. Alliansen valde att släppa fram den nuvarande S-Mp regeringen utan förhandlingar, samtidigt som man deklarerade att man skulle lägga fram en gemensam budgetmotion i opposition. Men om man lägger en budget bör man även räkna med att den kan gå igenom. Det var också precis vad som hände. Sd deklarerade en vecka före omröstningen att man avsåg rösta med alliansen. När de borgerliga då valde att fullfölja så hade det enda rimliga varit att man tvingat regeringen Löfven att avgå.

Istället fick vi se en cirkus av sällan skådat slag där alla skyllde på alla, med den ur demokratisk synvinkel mycket olyckliga Decemberöverenskommelsen som final. Stefan Löfven lyckade mirakulöst vända en konstant medial motvind till vinst genom att hota med nyval.

Det är dock inte partitaktiken som är det stora problemet med DÖ. Uppgörelsen är snarare ett barn av övertaktiserande. Grundproblemet är att DÖ i praktiken gör allianspartierna till regeringsunderlag – samtidigt som de avsagt sig allt inflytande över den förda politiken. Som om inte det vore nog har allianspartierna – åtminstone Moderaterna – insisterat på att Vänsterpartiet istället bör ha det inflytandet.

För borgerliga väljare måste det framstå som tämligen bisarrt att deras förtroendevalda aktivt verkar för att vrida politiken i motsatt riktning till den de sökt mandat för. Det kan bara ses som ett svek. Istället leker alliansen teateropposition genom en mängd tillkännagivanden i riksdagen, som inte har någon betydelse men som pikant nog bara kan gå igenom med Sd:s stöd. I skarpt läge, såsom gårdagens budgetvotering, lägger man ned sina röster. Enskilda riksdagsledamöter – som Finn Bengtsson (M) från Östergötland – har vägrat spela med i denna teater, och ska ha all heder för det. Att alliansen framöver tänker avstå från att lägga gemensamma budgetmotioner för att göra undergivenheten mindre tydligt ändrar inte det faktum att man fortsatt avstår från inflytande.

Sverige måste kunna regeras, hävdar försvararna av DÖ. Grundlagen stipulerar visserligen att regeringen endast behöver tolereras av riksdagen. Ändå går det inte att bortse från att svenska regeringar i princip alltid haft en sympatiskt inställd majoritet bakom sig i riksdagen. För de flesta medborgare är den naturliga innebörden av demokrati att majoriteten ska bestämma över minoriteten. Det är något uppenbart märkligt med att en svag vänsterregering tvärtom bestämmer över en högerdominerad riksdag.

Alliansen har förvisso inget mandat att regera med aktivt stöd av Sd. Men det är inte heller det enda alternativet till DÖ, vilket dess försvarare vill göra gällande. Stefan Löfven var beredd att kompromissa i sakpolitiken i december. V och Mp hade kunnat berövas allt inflytande. Hade alliansen tvingat fram en ren S-regering hade den varit lika beroende av de borgerligas stöd som Ola Ullsten var av socialdemokraternas.

Det hade förstås inte heller varit optimalt. Men det hade varit betydligt bättre för landet än dagens situation. Och framförallt mer demokratiskt och principiellt korrekt. I bästa fall hade en sådan regering kunnat genomföra nödvändiga blocköverskridande reformer inom arbetsmarknads-, energi- och migrationspolitiken – på riktigt.

Sverige är i akut behov av reformer. DÖ har istället inneburit låsningar i viktiga sakfrågor och satt Sd i ett opinionsmässigt drivhus. Vi har nu ett läge där alliansen gjort regeringens skattehöjningar till sina egna – utan att få något i utbyte. Det är svårt att se fram emot nästa riksdagsår.