Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

En kärleksförklaring till Slottsskogen

Precis i centrala stadens utkant tronar 
Slottsskogen upp sig som ett lummigt, grönt vardagsrum för alla göteborgare. 
Dygnet runt, året om, sjuder den av liv. Vi har följt parken och dess besökare under ett år, fyra årstider och tre färger: den gröna, röda och vita parken.

Den gröna tiden
Förälskade par, barnfamiljer och flanörer. Fikakorgar och frisbeegolf. På våren och sommaren är det i Slottsskogen som göteborgarna möts. Allt och alla får plats.

Den 23 april är våren på väg att slå ut. Påskliljor och vitsippor blommar för det vilda. Mitt emot landskapsstugorna fäller en magnolia försynt ut sina kronblad.
De fyratusen deltagarna i Tough Viking kunde inte bry sig mindre. De har fullt fokus på nästa utmaning – nästa hinderbana, nästa armgång. Banan går bokstavligen genom eld och vatten och slutar med mandomsprovet ”Väggen”. Det är Mästarnas mästare i kubik och kvadrat. Det är Slottsskogen när den är som bäst. Alla kan hitta sin plats. Joggare, cyklister, flanörer, fikasugna, beachvolleyspelare, barnlediga, stavgångare, hundägare.

Första veckan i maj exploderar våren. Människor vänder sina ansikten mot solen. Den där känslan av allt på en gång. Och, åh nej, nu missar jag den igen – tiden mellan hägg och syren. I backen ovanför Plikta står bokarnas stammar som elefantben på en heltäckningsmatta av bruna fjolårslöv. Koltrasten jublar, talgoxen pumpar upp och ner, rödhaken kvillrar som en vårbäck.

Lördagen den 21 maj vilar en doft av förväntan och liniment över Slottsskogen när 60 000 deltagare laddar för Göteborgsvarvet. Rhododendronbuskarna vid Säldammsbacken har toppat formen, liksom blodekar och kastanjer. En myriad av människor på väg mot sina egna mål. Som en enda stor organism. 
Anders Lundgren står och stretchar mot en ek. Han löptränar fyra, fem mil i veckan och hans företag inom vvs-branschen har en egen startfålla. 
– Varje år röstar vi om vilken färg tröjorna ska ha. I år blev det regnbågsfärgat. Det känns som ett statement, säger han. Några timmar senare blir kenyanen Richard Mengich historisk när han slår banrekordet med en tid på 59.35. 
En lördag i juni, när Håkan Hellström ska spela på Ullevi, är Slottsskogen en schablon. Ögonen vill dricka allt det gröna och konsertbesökare värmer upp med grillar, frisbee, kubb och bärs. Ur musikanläggningar sjunger Håkan att ”i Azalea kan man inte undgå att bli kär”, och bara en bit bort knockar de verkliga azaleorna besökarna med sin doft. 

En tidig sommarmorgon i visar Stig Fredriksson, alias Natur-Stig, runt bland sina smultronställen i Skogen, som han alltid kallar den. I flera decennier har Stig trampat Skogens stigar, utforskat natur- och fågellivet, guidat skolbarn, antecknat och fotograferat. Skogen var förr kunglig jaktpark. Då betade dovhjortar gräset, grisar bökade bland ekollonen och i en grotta bakom Björngårdsvillan fanns två riktiga björnar. Vi följer en undanskymd promenadstig som landar ovanför Azaleadalen dit bruset från trafiklederna inte når.– Så mycket har hänt på hundra år. Då fanns det till exempel inga ringduvor. I dag sitter duvhöken här och käkar duvor hela vintrarna, säger Stig Fredriksson.

Året i Slottsskogen har sina givna hållpunkter. Men efter midsommarfirandet och fram till Way out West är det mest fri lek på alla lediga ytor. Picknickar, frisbeegolf, brännboll och horder av turister på minigolfbanan vid Linnéplatsen. Första dagarna på Way out West-veckan flyter festivalbesökarna omkring i strålande sol. Sedan är det samma regniga sommarvisa igen. De som varit med förr bär gummistövlar, men Zara Larsson och Seinabo Sey rår inget väder på.

 

Den röda tiden
Det blir en förunderlig början på hösten. Så vacker och varm. Men i oktober byts bara ben ut mot mössa och vantar. Slottsskogen går in i en lugnare lunk.

På en löpsedel står det att september är det nya augusti och Facebook fylls av bilder på underbara sensommarbad och kaffekorgar i Slottsskogen. Först när Barnens zoo stänger för säsongen och september övergår i oktober kommer scenförändringen. Inga gigantiska mängder regn men en himmel som blöt cement. Och så lite vind på det.
Då är träden i Slottsskogen en tröst. Bladen brinner och lönnlöven ligger i drivor. Saffransgula, blodröda, knallorangea. Prasslet och suset innan ett helt gäng släpper taget och låter sig falla. Och jadå, vuxna får också lov att sparka runt i lövhögar.

Gamla träd kan ge tröst och trygghet i en kaotisk tid. Ingen vet exakt hur många träd det finns i Slottsskogen men två tredjedelar av de totalt 137 hektaren utgörs av naturskog. Våra vanligaste, inhemska arter dominerar – lind, bok, ek och lönn – men här finns också rariteter som kinesisk sekvoja i Rhododendrondalen och serbiska granar nedanför Björngårdsvillan.
Göteborgarna månar mycket om träden i sin stad. Träden själva månar mest om varandra. En skog fungerar som en superorganism där träden med hjälp av rötter och svampmycel kommunicerar via ett slags ”wood-wide-web”. Trädsläktingar kan varna varandra för till exempel insektsangrepp, moderträd pumpar över sockerlösning till sina trädbarn och gamla trötta stammar stöttas av sina grannar. Höstträden bildar fond mot Slottsskogens discogolf-bana där David Nyberg, nyss hitflyttad från Umeå, försöker lära syskonen Simon och Malin Blide spelets grunder. Det går sådär. Bordercollien Dezzie är lite väl förtjust i att jaga frisbeen. Malin berättar att hon faktiskt gick i skolan i Slottsskogen, på den tiden när August Kobbs gymnasium låg i Vita Villan mitt emot pingvindammen. Det var grosshandlaren och stadsfullmäktigeledamoten August Kobb som 1874 lade grunden till parken. Hans porträtt kan beskådas i en nisch i berghällen nedanför Säldammsbacken.

Den 10 oktober infaller den meteorologiska hösten och en månad senare blåser en bitande råkall vind. Isen lägger sig tillfälligt på Stora dammen framför Villa Belparc. Änder och gäss får tränga ihop sig i ett hörn med öppet vatten. Nu börjar de långa regnens tid. Vinden och vätan tränger in i minsta skrymsle och det är synd om människorna.
Men det ska mer till än ett stickigt duggregn för att hindra föräldrar från att komma till onsdagarnas organiserade barnvagnspromenader. Även om de just denna novemberdag bara är åtta personer, jämfört med runt fyrtio vid mer gynnsamt väder. Sjukgymnasten Sabina Lagemyr leder den lilla karavanen uppför backen till det första stoppet vid landskapsstugorna. Här tränar de bål, bröst, rygg och skuldror och ingen tänker väl närmare på att det lilla vita huset de just passerade för hundra år sedan var ”Sveriges vackraste polisstation” med en arrest där Slottsskogens konstaplar kunde bura in störande element.

 

Den vita tiden
Rör inte vårt Slottsskogen! Det är den vanligaste reaktionen när förändringar av parken kommer på tal. Men med vintern kommer ett nytt år - och flera nyheter väntar.

Andra söndagen i advent dröjer sig en lätt nattfrost kvar på Slottsskogens gräsmattor, trots tre plusgrader. Solen orkar nätt och jämnt upp över Hålekärrsbackens högsta topp där bokträdens nakna grenhänder vinkar mot himlen. Många flanörer utnyttjar som vanligt parken, liksom hundägare, barnfamiljer och motionärer.

Annandagen 2016 håller sig dock de flesta inne – i väntan på stormen Urd som norrmännen har skickat på oss. Bara ett fåtal personer trotsar ovädret. En optimistisk yngling testar sina nya rullskidor. En pojke med en pudel och en pappa beger sig hemåt i full karriär. Två luggslitna herrar vid Stora Dammen diskuterar hur mycket mat det egentligen finns på en kanadagås (fast det faktiskt är en vitkindad gås de tittar på).
Måsar och trutar ser ut att ha hur kul som helst i kastvindarna och det blir sannerligen ingen stilla natt. Vattnet stiger till 160 centimeter över det normala. Spårvagnar står stilla. Älvsborgsbron stängs.

Dagen efter lyser solen som om ingenting hänt. Barn springer runt i labyrinten nedanför Naturhistoriska museet – bredvid det som ingen vet heter Museivägen – mor- och farföräldrar drar barnvagnar och i skymningen samlas kråkor och kajor i trädens högsta kronor. Skogen har åter lagt sig till ro och framåt trettonhelgen kommer faktiskt lite snö, tillräckligt för att plocka ut pulkorna i backen mittemot Plikta. Men de tunga oxveckorna efter jul och nyår ställer sig ovädren på kö och än så är det långt till vår, innan rönn i blomma står …Ett nytt arbetsår har börjat för Per Åberg, chef över Slottsskogen. Hans anspråkslösa kontor bredvid Café Azalea är fullproppat med papper och kartor. Här smids planer för framtiden.

En Slottsskogschef måste framför allt vara lyhörd – och inte presentera alltför djärva förslag. Det vet Per Åberg. En gång hade han mage att föreslå att hundrastgården skulle ligga i en del av Azaleadalen. Så blev det inte.
– Det är sällan vi gör något som alla applåderar, säger han.
Men de förändringar som nu planeras är nog de flesta göteborgare beredda att kalla förbättringar. Varje år fram till Göteborgs 400-årsjubileum 2021 har ett speciellt tema. I år är det ”Grön & skön stad” med fokus på parker och trädgårdar. Vägar, bänkar och vattendrag i Slottsskogen ska rustas upp, azaleor nyplanteras och bättre belysning installeras. Entréerna ska bli mer välkomnande och en del av Dalens bollplaner ska användas till ett nytt utegym med träd och blommor. Om allt går i lås kan det också bli wifi-zon på stora gräsmattan framför Björngårdsvillan.
– Det är kanske inte dit jag själv går en solig julidag med tre tusen besökare. Men jag tycker att folk ska kunna grilla och ta sig en pilsner. Dagen efter kan det ibland se ut som ett slagfält här, men det får vi ta, säger Per Åberg.
Ibland kan han känna en viss oro för ”alla som vill in och bygga i parken”.
– Vi säger blankt nej, och än så länge har vi lyckats hålla emot.
Per Åberg skulle gärna se att parken blev ett kommunalt natur- och kulturreservat. Vilket den i praktiken redan är för de runt tre miljoner människor som varje år besöker Slottsskogen.  
– Det här är Sveriges största, bästa och finaste stadspark. Så är det bara, säger Per Åberg.