Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

En av Göteborgs mäktigaste män

Joel Borg är en av Göteborgs mäktigaste män. Han äger Way out West, köpte sitt hus kontant och styr Modesverige. Eller?

Först gjorde vi ett försök. Sedan ett till. Inget av dem funkade. Men efter en kanonad av sms, ett och annat telefonsamtal, röksignaler, sju sorger och åtta bedrövelser sitter faktiskt Joel Borg, Way out wests ansikte utåt, på andra sidan bordet på en av de där pubarna på Avenyn som man vet att de finns men aldrig varit på. Kaffe har han druckit så det räcker, tre koppar är lagom, en mellanöl passar bättre.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

- Jag tror att vi har haft lite otur för min känsla är att jag är ute och flyger och far mindre nu än förr, säger han och berättar att han så gott som aldrig stänger av telefonen men att det inte fanns wifi på familjesemestern i Spanien och att han därför la ifrån sig den i ren frustration.

Du har aldrig testat det som överlevnadsstrategi?

- För några år sedan var jag med farsan i Afrika och besteg Kilimanjaro och då var det ju ingen idé att ha telefon och jag märkte att det tog tre, fyra dagar att vänja sig av med att ha den.

En av mina kollegor sa på ett möte om dig: ”När går han in i väggen då?”

- Ja … Ja, jag är ju medveten om att risken finns och man kan ju själv aldrig riktigt veta, men för mig är det inget nytt fenomen att ha mycket grejer att göra. Gjorde allt möjligt redan som 11-12-åring. Dessutom, en klyscha, men sedan jag fick barn så är det lättare att komma hem och känna vad som faktiskt är viktigast här i livet.

Det finns ju dom som går in i väggen just FÖR att de får barn, att det blir ytterligare en belastning.

- Sant, men för mig är det tvärtom. När jag går till jobbet så vet jag att det inte är på liv och död utan något som är roligt och positivt. Och när jag kommer hem så kan det vara skönt att plocka leksaker och bli nedtagen på jorden.

Du gick in på GP:s lista över ”Göteborgs makthavare”, hur kände du för det?

- Vi är en organisation där alla är lika viktiga, så för min del är det mest jobbigt. Way out west ska ju vara något organiskt där det inte spelar någon roll vem eller vilka som jobbar med det.

Men ÄR det verkligen det?

- Det vet man ju inte. Och visst: jag förstår varför det blivit så här. Jag har varit bra på att ha fingrarna och ibland båda händerna i syltburken genom åren och synts i en massa sammanhang, jag gör intervjuerna och jag syns. Men jag tror att bilden av att jag är Way out west mest är medial, för många andra som jobbar med och mot oss så är det säkert någon annan som är Way out west. Och vi ÄR en demokratisk organisation, i vår festivalgrupp har vi varsin röst rakt av.

Trivs du med att vara ansiktet utåt?

- Det är klart att det är smickrande i många fall, men jag gjorde nog det mer förut. Jag som människa är väldigt diplomatisk och mån om att ge en rättvis bild av hur saker och ting ser ut. Och det gör det ju inte på till exempelvis GP:s lista. Eller som nyligen då jag hamnade på en lista över "makthavare inom modevärlden” och senaste plagg jag köpte var på Ica Maxi i Kungälv. Jag kan förstå att Way out west är med men jag … ? Då tycker jag att det är jobbigt.

Det är inte så att du egentligen vill vara en av dom som står på scen?

- Nej, den drömmen har jag … nog egentligen aldrig haft. Vi hade ett band men jag har alltid hatat att stå på scen, tala inför folk och jag har aldrig närt den ådran av mig själv. Jag skulle dock kunna tänka mig att dra igång när jag är sådär 45 år, men jag är för dålig. Så nej: inga musikerdrömmar alls faktiskt.

Ni är ju ”stockholmarna” som kom till Göteborg för att starta festival, har ni märkt något av stadens lillebrorskomplex?

- Hm, nej, jag tror inte det. Har aldrig tänkt på det så. Vi kom ju inte hit och gjorde festival på Stockholmsvis, eller hur?

Jag tänkte mest på att det finns en annan del av Göteborgsandan, en som är skeptisk och lite jante. Som att det varje år, ungefär en månad före Way out west, alltid snackas om att ”i år går det nog inte så bra, det är sämre artister, Way out west är slut”.

- Jovisst, så är det ju varje år. Fråga mig inte varför det måste vara så.

Det går rykten om att det aldrig har varit utsålt, men att ni bestämt er för att säga det.

- Att vi varit cyniska och försökt låtsas? Nej, det skulle ju vara dumt. Jag skulle kunna förstå om man körde det tricket ett år, men vi skulle aldrig komma undan med det. Det skulle ju komma ut när man gör årsredovisning, vi är ett företag som alla andra. För oss har det varit viktigt att redovisa antalet besökare och inte antalet sålda biljetter. Vissa festivaler säger att de sålt 40 000 biljetter och man bara ”wow, shit alltså!” men egentligen är det bara 25 000 besökare. Vi har ingen anledning att verkar större än vad vi är, störst är inte bäst.

Ska vi ta några rykten till?

- Javisst.

Hört från många Göteborgsband: ”Det är bara deras Stockholmspolare som får spela på Stay out west”.

- Om man slår ut det i andelar så har det säkert varit fler från Stockholm, men jag lägger nog ingen vikt vid det. Det handlar inte alls om Stockholmspolare, faktiskt tvärtom. Jag tror till och med att det finns Stockholmsband som säger att de aldrig får spela på Way out west eftersom den ligger i Göteborg. Det är ju en smidig grej för banden att säga.

En till? "Fan vad mycket pengar dom har tjänat, Joel köpte sitt hus cash!"

- Oj, det hade ju varit jävligt grymt! Tyvärr har jag ingen som helst ekonomisk del i Way out west, jag har min vanliga lön från Luger. Om man kollar upp saker, som det så sällan finns intresse av att göra, så kan man se att vi inte tjänar några jättepengar. Vi gör 1 500 gigs om året och många går bra, men många som går väldigt, väldigt dåligt också. Lyckligtvis går vi plus, vi omsätter mycket men tjänar inte så mycket. Förmodligen genererar vi mer pengar åt näringsidkare omkring oss än för oss själva.

Kan pengaryktet bero på att ni kommer från indiehållet? Ingen hade sagt så om Thomas Johansson på Live Nation.

- Absolut. Det är fult att tjäna pengar i indiesvängen. När det går för bra för någon i indiesvängen så är det många som överger den för att den ”blivit för stor” och vi lider också av det. Jag fattar grejen, men samtidigt inte. Det HADE ju varit grymt om jag blev så rik att jag kunde köpa mitt hus cash. Då hade jag kunnat göra 500 punkspelningar också. Det gör jag ju i och för sig ändå …

Vad tycker du om ryktena, stör de dig?

- Nej, jag inser att de hör till. Kanske hade jag varit likadan själv, det blir ett skönare snack om man kan dra till med att ”han har köpt sitt hus cash”. Till och med jag kan ju se charmen i det.

Ni har fått kritik för att boka mest manliga artister. Vad gör ni för att slippa den?

- Jobbar hårdare. Sen tycker jag det är viktigt att påpeka att vi genom åren alltid har varit bra på att boka artister som kämpar och strider för jämlikhet. Som lyfter genusfrågan i musik eller i ställningstaganden. Likväl som vi bakom festivalen. Vi är alla feminister och tycker det är viktigt. Sen råkar man ha snopp. 50/50 är en målsättning och vision för hela samhället. Det är även delvis därför vi i år arrangerar Talks med Sony och Yay, där vi lyfter sådana frågar. Även i vårt Re:Act gör vi samma.

 

FAKTA: Joel Borg

Ålder: Fyllde 30 tidigare i år och fick ett växthus i present av sina kompisar.

Familj: Gift och har en son.

Bor: Har flyttat tillbaka till Göteborg efter sju år i Stockholm.

Aktuell: Är PR-ansvarig för Way out west som anordnas i Slottsskogen 8-10 augusti.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.