Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Emperor

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Drama

Drama

Emperor

Regi: Peter Webber

Med: Matthew Fox, Tommie Lee Jones och Masayoshi Haneda

USA, JAPAN 2012 (98 min)

BIOPALATSET

Det finns en gammal radiosketch (jag tror att det var Hassan någon gång på nittiotalet) som kretsar kring att man grävt fram en händelse i Ingmar Bergmans barndom som ännu inte filmatiserats. Det handlade visst om ett tillfälle då han som ung gosse sladdat med cykeln i gruset. Lite så är det även med amerikanska skildringar av andra världskriget; det finns knappt en sträckning i vaden under en fotmarsch i någon gudsförgäten lervälling som inte återgivits på film. Några regelrätta slag kvar att skildra finns definitivt inte.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Emperor är en andravärldskrigshistoria som utspelar sig efter striderna; i september 1945 då japanerna kapitulerat och kriget därmed är över. I centrum står brigadgeneral Bonner Fellers (Fox) som fått ett inte helt okomplicerat uppdrag av befälhavaren Douglas MacArthur (Jones) och hans gigantiska majspipa. Amerikanerna står i valet och kvalet över om man ska låta gripa kejsare Hirohito, av japanerna närmast ansedd som en gud, eller låta honom vara för att inte reta upp folket ytterligare. "Vi måste ses som befriare, inte erövrare", menar man (någon månad efter att ha förintat drygt 200 000 civila medelst atombomber i Hiroshima och Nagasaki) med en tydlig men aningen skev parallell till vår tids krig i Irak och Afghanistan.

Fellers får tio dagar på sig att utreda huruvida det var kejsaren som beordrade attacken mot Pearl Harbor eller ej samt hur han egentligen ställde sig till kapitulationen. Detta gör Fellers genom att åka runt med jeep och prata med män ur kejsarens forna innersta krets. Det åks väldigt mycket jeep, bör tilläggas. När Fellers inte åker jeep går han i korridorer, kliver in genom dörrar, går ut igen. Då och då åker han även hiss. Däremellan skriver han maskin med kameran glidande över tangentbord och pappersark. Ovanpå detta redogör Fellers berättarröst på ett överpedagogiskt sätt hur det ligger till med alltsammans medan vi ser Matthew Fox växla mellan de två uttrycken "sammanbitet vredgad" och "föraning om att bli sammanbitet vredgad".

Vid sidan om jakten på Hirohitos eventuella skuld löper en melodramstinn kärlekshistoria mellan Fellers och japanskan Aya, mestadels berättad i tillbakablickar. Den hade gott kunnat få stryka på foten till förmån för mer Tommy Lee Jones-tid. Dels för att han är just Tommy Lee Jones men även då exempelvis det avslutande mötet mellan MacArthurs amerikanska bufflighet kontra japansk gudom har alla förutsättningar att skildras både fängslande och en smula rörande. Men tyvärr slarvas även detta bort av Webbers tvångsmässiga drift att redogöra för skeenden utan att någonsin vila i reflexion.