Igår svämmade min Facebook över av folk som ville dela bilder på döda barn som sköljts upp på stränder. Det görs av människor som i vanliga fall är restriktiva med att ens publicera ansiktet på sina egna barn. Men andras?
Jag tillhör dem som blev kraftigt omskakad av bilderna. Som har googlat efter hur man kan hjälpa, skrivit upp mig på en kurs för att bli god man till ensamkommande flyktingbarn. Som känner ett djupt äckel, oro och ångest i magen.
Men jag förstår också att imorgon är en ny dag. Nästa vecka har något annat hänt. Om ett år har jag kanske glömt.
Vad fick bilderna på de döda barnen för betydelse då? Kommer jag ha lättare att se nya bilder, ifall de publiceras? Blir det avtrubbande? Jag antar att poängen är att skaka om. Få rasister och främlingsfientliga att förstå att byggandet av gränser dödar barn. Barn dör. Såhär ser döda barn ut. Förstår du. Barn!
Jag har hittills inte sett en enda rasist omvändas. Istället läser jag på svenska Reddit om en anonym person som försöker förstå varför han inte känner något för alla rapporter om människor som dör runt om i världen.
”Jag känner ingenting. Mitt inre själaliv är totalt likgiltigt inför de här människorna. När jag är helt ärlig med mig själv så inser jag att jag i princip etthundra procent skiter i om 100 000 människor dör i Syrien snarare än att ta sig till Europa. De betyder ingenting för mig.”
Över hundra upp-röster har tråden. 80 procent av alla som sett den har röstat upp den. Kanske för att den är sociologiskt intressant. Kanske för att det är kittlande att prata om det tabubelagda. Eller kanske för att allt fler blivit avtrubbade för allt vad sympati, empati och medmänsklighet är.
Jag vet inte vad vi ska göra. Men kanske behöver vi åtminstone fundera över varför vi delar bilder på döda barn, när vi är så försiktiga att dela bilder på våra egna.
