Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Eldkvarn | Trädgårdsföreningen, fredag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Rock

Rock

Eldkvarn

Trädgårdsföreningen, fredag

Publik: 3 500 och utsålt

Bäst: Fulla för kärlekens skull. En odödlig låt.

Sämst: Bristen på någonting nytt.

Vi känner Plura Jonsson vid det här laget. Han dyker upp i tv-rutan var och varannan dag, vare sig det handlar om mat eller musik, och hans släpiga stämma är lika bekant som det dagliga nyhetsankarets. Vi tror oss veta vad vi har att vänta oss när Eldkvarn kliver ut på scen för att värma upp inför Nationalteaterns Rockorkester.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Bandet är en väloljad maskin. Ett tåg som bara går. De dundrar fram genom den kvava luften denna afton, infriar publikens outtalade önskemål i form av Kungarna från Broadway, Kärlekens tunga, Vår lilla stad och 3:ans spårvagn genom ljuva livet. Pojkar, pojkar, pojkar tas emot med bröliga stämmor i kör, skålande ölglas i luften.

Fulla för kärlekens skull är som gjord för kvällen. I dynamiken lyckas bandet och publiken trollbinda varandra för en stund. Jag ryser. Eldkvarn kan sin sak. Och annat vore väl konstigt efter 23 album i bagaget.

Varför turnerar man i 40 år? frågar sig Plura Jonsson. Jo, för att man väntar på att komma fram till den där magiska kvällen i paradiset. Kanske är det nu, säger han.

Med vana fingrar plockar Carla Jonsson solot i Gatan fram. Det slår mig att erfarenheten, som man ofta talar om som någonting bra, också är det som får veteraner att falla. Ju längre tåget gått desto högre förväntningar. Vi söker överraskningar, nytänk, annorlunda versioner.

Men Eldkvarn har redan gjort sig förtjänta av en plats i våra hjärtan och där kommer de att stanna. När de lämnar scenen är lederna mjuka och stämbanden varma.