Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Viktigast att hitta vägar till avkoppling

Ända sedan jag jobbade som sommarvikarie på en av de stora nyhetsredaktionerna och satt med TT:s och Reuters nyhetsflöden flipprande framför ögonen har jag varit svårt beroende av att vara uppkopplad.
Jag – liksom de flesta andra– kollar min email inom den första timmen efter att jag vaknat (de allra flesta gör det faktiskt redan inom en kvart, men jag vaknar långsamt). Jag tillhör också dem som gillar att ha ”förtroendearbetstid”, vilket  innebär att jag jobbar mycket mer än jag är anställd för, men jag får å andra sidan jobba nästan när och var jag vill när jag inte har möte eller undervisar. Jag ser det, kanske underligt nog, som en förmån att få sitta med datorn i knät varje kväll eftersom det innebär att jag kan komma sent och gå tidigt.
Med flexibla arbetstider, kontor som är aktivitetsanpassade, email i telefonen och videokonferenser skapar vi enorma möjligheter för oss alla att skapa en mycket annorlunda arbetssituation.
Men mycket pekar på att vi är på väg att köra in i väggen.
 
För en månad sedan var mina kollegor och jag på en stor forskarkonferens i USA där man presenterade resultat som visar på  att den ständiga uppkopplingen är mer än ett irritationsmoment – det är en stressfaktor väl i nivå med att ha alldeles för mycket att göra eller att ha många konflikter på arbetsplatsen. Problemet är att man inte kopplar ner utan ständigt är på tå, vilket leder till ett lägre känsloläge, vilket i längden kan leda till utbrändhet. I Frankrike har man tagit tjuren vid hornen och lagstiftar om att arbetsgivare inte får maila sina anställda efter klockan 18 eller på helgen. De anställda får inte heller svara under dessa tider.  Skulle vi göra samma sak i Sverige (och hålla oss till regeln) skulle det utgöra en enorm betonggris på vägen mot det arbetsliv som många håller på att anpassa sig till, med allt mer flexibilitet men eget ansvar (och därför ofta senare kvällar). Samtidigt måste vi fundera på ifall vi håller på med ett kollektivt självskadebeteende.
 
Men: vilket problem är egentligen störst? Blir jag mer stressad av att maila på kvällen än att vara för sen till förskolan? Eller att inte hinna med att gå till läkaren? Det är kanske inte konstigt att andra som har studerat personer med stressiga jobb har funnit att de hittar sätt att stänga av, om det så är att springa, meditera eller sova korta stunder under dagen. Vi kanske borde sätta vårt fokus på hur vi hjälper människor att koppla av snarare än att förbjuda den utveckling som ändå är på väg.
 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.