Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Vi är evigt unga men lyckligare när vi blir äldre

En klassåterträff som Eva Ossiansson deltar i visar sig stämma väl överens med resultatet av studier kring att livskvalitet ökar med ålder. När vi väl sågs igen hade vi slickat våra sår och valt att bejaka livet i stället, skriver hon.

Livet, det som brukar kallas för den mest dödliga av alla sjukdomar, är inte alltid helt enkelt. När man är mitt uppe i det tänker man inte alltid över hur fort det går. Och konstigt nog åldras alla och allting runtomkring dig, men du förblir densamma.

Känner du igen dig? Själv är du ju alltid lika ung. Alla andra får gråa hår, rynkor och behöver läsglasögon, men inte du.

Detta bekräftas förstås av forskare. Benny Barak med flera har visat att vi faktiskt i allt högre utsträckning ser oss som mer eller mindre ålderslösa. Vi håller oss i form, är friskare, lever längre och kan korrigera oss själva om vi inte gillar det vi ser. De menar att det till och med finns en global trend som visar att vi anammat ett mer ålderslöst samhälle. Vi vill och känner oss unga oavsett hur gamla vi är.

Vår uppfattade ålder är alltid yngre än vad den är. Och få skulle tycka att det vore otänkbart att vissa artister eller musikgrupper inte skulle kunna uppträda i mogen ålder som till exempel Rolling Stones. Den mediala bilden har också förändrats och alltfler äldre får ta plats utan att stämplas som ”gamla och fula”.

SAMMA KÄNSLA AV att åldern liksom inte existerar infinner sig helt plötsligt då jag, efter 30 år sedan vi senast träffades, befinner mig på en spontan klassåterträff. Med hjälp av sociala medier går det snabbt att samlas och knyta kontakt och några dagar senare blir vårt möte av. Vi har delat rätt många år av våra liv tillsammans och är vad som kan kallas för generationskompisar, ett så kallat kohort som blev vuxna och ekonomiskt medvetna under samma betingelser i samhället.

Min gamla skolklass var inte bara generationskompisar, utan vi var också en del av ett samhällsexperiment. Det fanns en tro på den tiden att om man blandade skolbarnen från olika bostadsområden skulle vi bli mer socialt jämlika och klasskillnader utjämnas. Kort uttryckt skulle höghusbarnen blandas med villa- och radhusbarnen. Få av oss talade om några skillnader. Märkes- och konsumtionskulturen hade inte gripit tag i oss heller.

Så satt vi då slutligen i Kungälv på ”Hatten” tillsammans. Konstigt nog kändes det inte främmande alls. Vi delade frikostigt med oss av våra upplevelser. Sådant som vi trodde oss ha varit ensamma om när vi gick i klassen. Den stränga pianolärarinnan som fick oss att aldrig vilja spela mer. Eller blockflöjtslärarinnan. Känslan av att ha fått gå med fel sorts randiga strumpor vid skolans uppvisning på Liseberg. Och att ha upplevt sig ha blivit hackkyckling. Om att köpa en halv barkis på ”Katten” eller äta semlorna med det gröna inuti. Hur vi frusit och mått dåligt under klassens skolresa till Sarek och därefter aldrig velat fjällvandra. Vi delade med oss. Äkta och generöst. Våra olikheter förenade oss liksom våra gemensamma känslor. Den instinktiva känslan var att vi alla var rätt glada och hade blivit tryggare i oss själva, trots motgångar och utmaningar i livet.

Att vi får en ökad livskvalitet och blir lyckligare över tiden bekräftas av forskaren Yang Yang. Hon fann i en studie att vi faktiskt blir lyckligare då vi blir äldre. Med tiden blir vår självkänsla bättre och vi förstår oss själva i högre grad. Däremot visade det sig att de generationer och kohort som utgjort stora ålderskullar, såsom till exempel vi 60-talister, hade fått kämpa mer på grund av en tuffare konkurrens i skola och på arbetsplatser, vilket påverkat våra förutsättningar till ett bra liv. Samtidigt delar vi samma upplevelser med våra generationskompisar och vi kan förstå varandra. Vi delar liksom samma problem. Vi har det gemensamt.

OCH NÄR VI väl sågs igen hade vi slickat våra sår och valt att bejaka livet i stället. Yangs studie verkade stämma in rätt så väl på oss. Vi var de vi var. Vuxna som en gång varit barn som delat livet med varandra oavsett var vi kom från eller bodde. Att bli äldre hade inte gjort oss olyckliga. Och givetvis kände vi oss inte gamla. Det var vi från vår klass, tillsammans och i all evighet. Ständigt lika unga.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.