Det enda jag hör runt omkring mig är skidåkare som högljutt stormar fram, iförda tajta kläder, som frustande sprejar omgivningen med det som följer med flåset. Bredvid längdspåren finns en hel del efterlämningar som definitivt inte förhöjer naturupplevelsen. Jag kommer att tänka på Johann Mühlegg, längdskidåkaren som i OS 2002 forsade fram i spåren med halvfruset snor runt mun och näsa, utan att bli trött. Han var dopad visade det sig. Han ville vinna till varje pris. Det var tävling.
Vi tävlar överallt numera. Det blir extra tydligt under början av ett nytt år. Då ska vi göra allt det där som vi lovade för ett år sedan, men som vi kanske aldrig orkade göra. Och det är blodigt allvar dessutom. I vår strävan efter existentiell säkerhet försöker vi maximera vårt välbefinnande och självförverkligandet är det viktigaste projektet av alla. När tingen är lättåtkomliga trissas livets tävling och dess insats upp. Det ovanliga lockar mer än den vanliga vardagen. Det gäller att visa att vi mår bra och att vi lyckas. Det räcker inte bara att köpa rätt saker. Det räcker inte längre att åka en runda i skidspåren och vara nöjd med detta. Du måste bevisa mer än så. Och framförallt måste du visa detta för alla andra. Speciellt de som du hoppas och tror skall ge dig bekräftelse på att du är duktig.
Forskarna Howard och Mason (2001) har valt att kalla det samhälle vi lever i i dag för ett ”jag-samhälle”, där det är viktigt att vara oberoende, uppfattas som en självständig individ och manifestera en tillhörighet med dem som delar samma värderingar och livsstil. Det du gör definierar dig än mer än dina saker. Aktiviteterna blir pusselbitar i våra livsprojekt och den med flest aktiviteter, som på olika sätt kan mätas, ges en status inom ramen för den grupp den vill tillhöra. Vi utnyttjar olika schabloner för att beskriva oss själva menar forskaren Berman. Vi skapar vår egen personliga framgångsmyt.
Via sociala medier kan vi genom olika räkneverk visa hur många platser vi har besökt, hur långt vi har sprungit, vilka restauranger vi går på och vilka olika grupper som utöver våra egna vänner kan ge oss den bekräftelse som vi behöver. Gruppen kan ge oss ett socialt värde. Trots att de flesta av oss vet att vi inte bör träna med feber i kroppen eller då vi har skadat oss, kan vi ändå skriva ett inlägg i gruppen Lonesome Runners och berätta att vi klarade även detta och gjorde fantastiska resultat. Vi övervinner allt! Att bara vara engagerad i aktiviteter utan att berätta om dem eller kunna mäta sig med andra, ger nämligen inget socialt värde i relation till gruppen menar forskaren Cova (1993).
Och i takt med att allt fler gjort en ”klassiker” eller sprungit ett maraton, måste insatserna öka. Det finns ingen hejd på vad vi kan göra som exempelvis bergsklättring, hinderlopp eller extrema terränglopp. Och givetvis vill vi tävla för att kunna visa upp vad vi gör. Ingen har än så länge introducerat Monty Pythons olika paradgrenar från sitt ”Silly Olympics”, till exempel 100 meter för personer utan lokalsinne. Det kanske vore en bra idé?
Professor Owe Wikström skrev redan 2001 boken om ”långsamhetens lov” och vikten av att faktiskt stanna upp innan vi blir utbrända existentiellt och konkret av alla aktiviteter som vi måste iscensätta för att bli nöjda med våra liv. Vår upplevelsenarkomani skapar en oro samtidigt som verkligheten tränger sig på med all information och alla valsituationer. Vi måste våga bli lite mer som tjuren Ferdinand och göra ingenting. Våga spring en runda och var nöjd med det utan att ta tiden eller tävla. Så ta det nya året 2017 med ro!
Din ekonomi i det nya ekonomiska läget
Elen, maten, bränslet och bolånet – allt väntas bli betydligt dyrare. GP Fokus är Göteborgs-Postens specialbevakning av det nya ekonomiska läget.
Du hittar alltid de viktigaste nyheterna, guiderna och reportagen på: