Muntliga kontrakt är regel och på koncerter får skivorna inte kosta mera än en hundralapp. Så hade han gärna sett att flera i branschen jobbade.
Det är mycket nu, i slutspurten på Kapten Röds sommarturné. Som manager för Sveriges just nu flitigaste turnerande artist har det varit en händelserik sommar för Gillis Bengtsson.
Han gav sig in i musikbranschen redan 1998, sista året på gymnasiet. Från att vara lovande handbollsspelare i IK Sävehof gick han till att bli manager för vännerna i ska-gruppen USCB Allstars. Då bildade han också skivbolaget och artistmanagementet SwingKids, som skulle bli grogrunden för en helt ny generation av svensk reggae.
Jr Eric, Kultiration, Svenska Akademien, Governor Andy, Movits! och Syster Sol är några av de artister och band som hjälpts fram av SwingKids. Och så Kapten Röd, som utsågs till årets artist 2011 på P3 Guld-galan.
Vad är hemligheten bakom er framgång?
- Mina artister är riktigt bra live och de påverkar folk och får dem att reflektera över världen vi lever i. Dessutom är jag en enorm tävlingsmänniska – den instinkten kommer nog från min tid som handbollsspelare – och vill att mina artister ska vara de som får flest gigs och bra dealar.
Hur skiljer sig sättet du jobbar med dina artister från andra bolag i branschen?
- Heder är allt. Jag har inga skrivna kontrakt med mina artister, utan vi kör muntliga överenskommelser. Jag är helt ointresserad av att jobba för att själv kunna få ta ut en hög lön – mitt engagemang bygger på att mina artister ska dra mer folk än alla andra på festivalerna. I min roll som manager sköter jag allt. Numera snackar många andra bolag i branschen om så kallad 360-graders management där de tar hand om allt åt artisterna. Så har jag jobbat sedan jag startade SwingKids.
Hur har den svenska reggaescenen utvecklats sedan du började?
- Den mer dedikerade reggaepubliken har krympt ihop. Att mer musik finns tillgänglig nu än någonsin tidigare leder till att folk breddar sin smak och lyssnar över genregränserna. De är otrognare i sin musikstil. Hiphop kan till exempel låta som housemusik – stilarna smälter ihop. Jag är inte främmande för att bredda mig heller. Movits! som jag är bokare för är till exempel ett swinghiphop-band. Huvudsaken är att artisterna vill säga något med sin musik och har ett uttryck som sticker ut.
Så budskap är viktigt för dig?
- Det kanske har något att göra med proggrötterna i Göteborg. Där finns en tanke att musiken ska säga något. Själv är jag helt ointresserad av att jobba med tuggummipop. Responsen som artisterna, men också jag, får är helt underbar. Det kan vara väldigt personliga brev från folk som har påverkats av musiken eller fått kraft från den. Då känner jag att jag har en liten del i det där och det är väldigt fint. Det är till stor del den känslan som driver mig.
Hur viktigt är det med recensioner? Och hur bemöts ni av, om man nu får använda det uttrycket, kultureliten?
- Särskilt för soloartister kan det vara jobbigt att bli sågad, det är så väldigt personligt för dem. Kapten Röds senaste skiva skickade vi aldrig ut till recensenter. Han kände att det var något han släppte till sina fans, ingen annan. Bara om någon hörde av sig och ville ha ett recensionsex så skickade vi ut. De senaste åren känns det som att makten kommit tillbaka till musiken. Förut var den i greppet på ett fåtal viktiga skribenter på nöjes- och kultursidorna, men de tycks ha insett att tiden håller på att springa ifrån dem.
Du har en rätt slimmad organisation, både här i Göteborg och när ni är på turné. När artisterna och crewet också är dina gamla polare, hur balanserar du mellan att ingå i en familj och din roll som chef?
- Nu när vi turnérar med Kapten Röd har vi runt två personer i crewet. Jag har tvingat alla att ha smartphones så de kan hålla koll på programmet i vår kalenderapp. Visst finns det en liten obalans där i att jag är chef över crewet samtidigt som vi är jättenära vänner. Ibland behöver man ryta ifrån, men det gäller oftast inte allvarligare saker än att någon försover sig.
Ni tycks köra en rätt medveten prissättning på skivorna. De kostar ofta 50 eller 100 kronor på spelningarna. Hur går det ihop?
- Jag tycker att det är trams att ta 135 spänn för en skiva. Vi har inga mellanhänder, så vi tjänar mer på att ta en hundring för en skiva i samband med en konsert än att sälja samma skiva i en butik. Sen tycker jag också att musik ska ha ett rimligt pris.
De stora pengarna ligger knappast i skivförsäljningen längre. Var drar dina artister in mest?
- Brödfödan kommer ju från livespelningar, men nu börjar intäkterna från digitala tjänster såsom Spotify att ticka in också. De har lyckats ta tillbaka konsumenterna från pirattjänsterna.
Den här idealismen som ändå tycks gå som en röd tråd genom verksamheten, hur skulle du vilja se att den spreds till andra delar av näringslivet?
- Jag kan tycka att det är konstigt att man framför allt i USA men även Sverige hyllar stora bolagsägare som donerar pengar till höger och vänster, samtidigt som man inte ställer några krav på att de ska ta ett mycket större samhällsansvar i själva verksamheten, inte minst i produktionsleden. Jag skulle vilja se att företagen inser att med den makt de har att göra skillnad och påverka kommer en hel del ansvar, som de också kan använda för att stärka sina varumärken.
Ålder: 33 år
Familj: Fru.
Fritid: Paragliding.
Senast lästa bok: "Koka Makaroner – Att bli pappa". En väldigt kort bok men kul om vad som snart väntar...
Planer för hösten: Ha så kul som möjligt!
Lön: Minsta möjliga bara för klara mig.
Utbildning: Högskoleekonom. Fick jobb efter två års plugg som assistent åt en artistmanager.
Yrkesbakgrund: Jobbade extra i tonåren som glass- och popcornförsäljare på Ullevi och Scandinavium, som fastighetsskötare, trädgårdsarbetare och på brädgård.
Det är att mina artister har fullt förtroende för mig. Vi behöver inte ha några skriftliga överenskommelser. Jag och Björn (Kapten Röd, reds. anm.) har samma muntliga överenskommelse som vi hade år 2006.
Om paragliding:
Som hobby har paragliding visat sig vara väldigt vanebildande. Det är en sån otrolig frihetskänsla att flyga. Det är otroligt härligt att vara där uppe, när det är helt tyst och du själv har full kontroll. Gäller att ha koll på vinden bara.
Om musikbranschen:
Jag är förvånad över hur få svenska oberoende bolag det finns, nu när det är enklare än någonsin att släppa musik och nå ut. Men det kanske helt enkelt saknas managers som insett att man kan göra det mesta själv, såsom jag jobbar. Särsklit för artister som bara har sin främsta marknad i Sverige
Varför?
Medan hans artister prisas och tar plats är Gillis Bengtsson fortfarande okänd utanför musikbranschen. Han tillhör en liten skara av oberoende skivbolag och lyckas bryta igenom det tjocka brus som är dagens obegränsade musikutbud. SwingKids har sedan starten 1998 fört fram Sveriges främsta reggaeartister och premierat musik med ambition att förändra och sprida ett budskap. Just nu är bolagets kanske största artist Kapten Röd inne på slutspurten av sin omfattande sommarturné. Den 14 september avslutas turnén med en spelning på Liseberg i Göteborg.
Hur?
På kontoret i Vasastan. Han anländer till cykel och bjuder på kaffe i köket. De andra företagen som hyr in sig i kontorslokalen är ännu på semester, så Gillis är ensam i lokalen. På väggen, ovanför P3-Guldstatyetten hänger alla turnépass och crew-brickor från så gott som alla turnéer han följt med sina artister på. Det är Kapten Röd själv, Björn Nilson, som insisterat på att Gillis ska hålla reda på statyetten. Själv tycker han att det känns konstigt att ha den hemma.
Reflektioner
Gillis Bengtsson pratar mycket om frihet och att ha kontroll. Han driver bolaget som enskild firma och har därmed inga anställda utan hyr in folk när behovet uppstår. Däri ligger också hans styrka, menar han, i att kunna ha kontroll över hela verksamheten. Det är en flexibilitet som ger friheten att helt utgå från sig själv och avgöra färdriktningen. Denna frihetstörst klingar även väl med hans nyfunna hobby paragliding.
