Johan Öhman var nattchef och Eva Thorpenberg nyhetschef när tidningen Arbetet lades ner.
Johan Öhman var nattchef och Eva Thorpenberg nyhetschef när tidningen Arbetet lades ner.

Tio år sen Arbetet försvann

ANNONS
|

För dem själva betydde nedläggningen arbetslöshet, ekonomisk oro och en förlust av arbetskamrater som sved.

Ett 40-tal journalister var anställda på Arbetet i Göteborg i september år 2000.

- Tidningen hade redan gått i konkurs så vi arbetade med statligt lönebidrag medan konkursförvaltaren försökte hitta någon som ville ta över. Nya rykten poppade upp hela tiden. Vi kastades mellan hopp och förtvivlan den sista månaden, berättar Eva Thorpenberg då vi träffar henne och Johan Öhman på Hyresgästföreningen i Göteborg, där de båda numera arbetar – några stenkast från Järntorget och det gamla tidningshuset.

Stenbergssfären, liksom byggmästaren och hockeymecenaten Percy Nilsson i Malmö, fanns med i ryktesfloran och diskussionerna. Men överlevnadsförsöken misslyckades och personalen fick det tunga beskedet.

ANNONS

- Jag minns att dåvarande platschefen Johnny Stamming gick ut på taket och halade Arbetets flagga. Fotografen Stefan Edetoft tog en bild av det. Den prydde förstasidan den sista utgivningsdagen, säger Johan.

Till gravölet, som vidtog i tidningshuset sedan sista tidningen gått i tryck, kom grupper av trogna läsare.

- De sjöng sånger för oss och deltog i festen, säger Eva.

- Säkert fanns det vissa som var bittra på ägarna, men Socialdemokraterna här i Göteborg hade hela tiden kämpat för att tidningen skulle leva vidare.

Johan minns att många tyckte att det var konstigt att Socialdemokraterna släppte sin stora morgontidning i Malmö och Göteborg.

- Det är klart att det påverkade samhällsdebatten, säger han.

Även om läsarna var för få för att tidningen skulle bära sig, var Arbetet en ofta citerad pressröst.

- En viktig arena för många debattinlägg och insändare försvann också, säger Eva.

För de anställda blev det snabbt den personliga försörjningen som överskuggade mångfaldsförlusten.

- Jag hade just köpt villa och fått mitt första barn, berättar Johan.

Eva hade litet äldre barn, men pressen att snabbt hitta ett arbete var påtaglig, eftersom konkursen innebar att normala uppsägningstider inte gällde. Den statliga lönegarantin gav maximalt 100 000 kronor.

ANNONS

- Inom några månader hade ett 20-tal av oss fått vikariat på GP. Ett par år senare var de flesta av oss utlasade.

För Eva följde några kämpiga frilansår, för Johan tio olika arbetsgivare på fem år. I dag är de båda fastanställda på Hyresgästföreningens medlemstidningar. Tiden på Arbetet och, framför allt, alla jobbarkompisarna saknar de.

Men i morgon träffas många av de gamla arbetskamraterna igen – på en stor återföreningsfest i Göteborg, tio år efteråt.

ANNONS